Käftinklappning
Det finns en fråga som tar alla pris. Jag vet inte hur många gånger jag fått den, men varje gång jag får den tänker jag en sak. Käftinklappning. Förutom att det är ett riktigt hysteriskt roligt ord taget från en norrländsk kollega så beskriver den exakt min känsla när jag än en gång får "the big no-no-question." Ett ord.
Käftinklappning.
Jag lyckas alltid när jag föreläser, lyckas berätta både det ena och det andra om min stackars man. Han har snällt bett mig att inte göra det, men det funkar liksom inte, det blir så himla mycket roligare om jag får driva med hur dålig han är på att laga mat. Stämmningen brukar vara på topp när någon välmenade, oftast kvinna, i publiken frågar om jag fick välja min man själv. Nu kom den. Käftinklappning.
Jag vet att hon inte menar något illa. Jag vet att frågan oftast ställs av intresse. MEN när man ställer en sådan fråga finns det ganska många antaganden bakom.
För det första, antar den som ställer frågan, att det finns en möjlighet att jag är så svag att jag inte klarar av att välja min man själv, att jag inte klarar av att säga vad jag tycker till min familj utan att jag bara lyder.
För det andra, antar den som ställer frågan att det finns en möjlighet att mina föräldrar är ett par tyranner som gifter bort mig mot min vilja utan att bry sig om mina känslor.
Och för det tredje, vilket troligen är det värsta, så antar den som ställer frågan att det finns en möjlighet att min man är ett äckligt snusk som tvingar sig på och lever som gift med en kvinna som inte vill ha honom.
Det är inte allt för smickrande.
Så lets make a deal, nästa gång du vill veta om jag valde min man själv eller inte, fråga hur jag träffade honom istället. Du kommer få reda på exakt samma sak, men jag garanterar att du slipper en käftinklappning.
//Cherin
Jag förstår vad du menar men det är inte alls säkert att den som frågar antar något av det du skriver där. Min sambo har t ex kusiner som är gifta med varandra och det är föräldrarna som arrangerat detta. Detta innebär inte att föräldrarna är tyranner eller att kvinnorna eller männen i detta fallet inte har en egen vilja. Dom lever allihop vad många i Turkiet själva kallar det "modernt och europeiskt". Då det faktiskt är vanligt med bortgifte tror jag dom flesta frågar just av nyfikenhet utan att kanske ha så mycket tankar bakom över hur det gick till men jag håller med dig om att fråga hur ni träffades är ju mycket bättre.
haha, ja det är nog lättare att fråga så!
Nu blir jag ju nyfiken, hur träffade du din man??
haha jaa men vi ska ju inte vara borta så länge!:p så det känns onödigt att åka så långt bort!:p
Jag hade ocksa blivit upprörd, vilken sjuk fraga..! Haller med om att hon kunde formulerat det VÄLDIGT annorlunda..
Bra tips! För skall jag vara ärlig skulle jag kunna vara tillräcklig stor idiot till att ställa en sådan fråga. Jag har inte tänkt på det på det sätter du berättar. Ännu en bekräftelse på att ert bloggande har en funktion, en väldigt bra funktion!
Det är viktigt dock att inte tappa sitt temperament när någon ställer en sån fråga. De i omgivningen som hör frågan och förhoppningsvis förstår hur puckad frågan är kommer att hålla med dig. Du kan skratta bort det istället för att förbereda handflatan ;) lite råd bara
BRA där! vet precis hur det känns... så himla jobbigt att få sådanna fördommsfulla frågor som faktist KAN omfomuleras och låta mycket trevligare!
Det konstiga är att vi svenskar tycker det är så viktigt att alla utlänningar anpassar sig till det svenska samhället och så gör vi inte själva det! Inte skulle vi väl fråga en annan svensk kvinna om hon fick välja sin man själv.
Exakt! håller med !
Det är inget fel alls på att fråga, men det är HUR och PÅ VILKET sätt frågan ställs, som är avgörande. Alltid lika tråkigt, tänk om frågan ställdes åt det motsatta hållet? Frågan skulle inte uppskattas där heller...
