Lektion 2 i svenskhet - fast precis tvärt om
Läste tidigare idag ett inlägg på Egoinas mammas blogg och fick med en gång inspiration till nästa lektion i svenskhet. Fastän precis tvärt om. Jag ska just begå den största dödssynden av dem alla här i Sverige.
Jag hatar hundar. De är äckliga. De luktar pyton. De hårar och slabbar ner.
Fastän egentligen är det inte hundarna jag hatar. Utan hundägare. De är äckliga. De luktar pyton och de hårar och slabbar ner.
Hundägare antar alltid att alla älskar hundar. När de passerar en person som uppenbart är livrädd för hunden hör man alltid ett " du behöver inte vara rädd, Mimmi är så snäll." Eller man sitter på bussen och det är regn och rusk och hunden skakar av sig allt det blöta. Jag blir mordisk.
Eller det absolut värsta! Jag kan ha beklagat mig över att min son är krasslig och därför har svårt att sova om nätterna när min hundägarkompis svarar. " Ja, jag vet, visst är det jobbigt? Mimmi (hunden) är också krasslig och har inte ätit bra på flera dagar.. Mordisk.
Förkärleken till hundar har verkligen gått för långt. Vi måste stoppa alla hundägare, slänga ut dem till Hundägarland innan de totalt tar över landet.
Jag måste i samband med detta berätta om två situationer som jag varit med om på riktigt och som svårt traumatiserat mitt förhållande till hundägare.
Första händelsen var när jag gick i gymnasiet. En klasskamrat sitter i skolbiblioteket och mår uppenbart dåligt. Det ser ut som om hon inte fått någon sömn under natten. Jag sätter mig ner och fågar var som hänt. Hon svarar att hennes syster dött dagen innan. Oj, jag beklagar verkligen. Jag sitter med henne en stund och pratar med henne om döden om vad som händer sen, om de visste att hon var sjuk, om det kom väntat eller oväntat osv. Det visar sig att hennes syster dött i cancer.
Jag som tycker att det är viktigt att även nämna det positiva när man sörjer börjar fråga om hur hon var som person, vad hon hette och om hon möjligtvis har ett fotografi på tjejen. Jo då det hade hon. Ett fotografi på en hund. En hund.
När man vill vara riktigt ful i munnen på arabiska (har aldrig yttrat orden men dristar mig nu till att skriva ner dem) säger man du dotter / son till en hund. Helt plötsligt fick uttrycket en helt annan innebörd.
Den andra situationen skedde för bara ett par månader sedan på mitt jobb på advokatbyrån. Vi erbjuder gratis rådgivning per telefon och man kan även skicka in sina frågor till oss via mail. En fråga kommer från en kvinna som berättar att hon och hennes sambo separerat för 1,5 år sedan. Under tiden de var tillsammans köpte de en hund (Mimmi) tillsammans som "uppfostrade" ihop. Båda Mimmi väldigt mycket och kan inte leva utan henne. Efter att de separerade fick Mimmi bo varannan vecka hos mannen och varannan vecka hos kvinnan. Kvinnan beskriver att de har gemensam vårdnad om Mimmi och att de utövar växelvis boende. Nu var det bara så att mannen hade fått ett jobb en bit ifrån den stad där de bodde nu och ingen av parterna var villiga att ge upp vårdnaden om Mimmi. Kvinnan tillägger att de alltid delat på alla kostnader avseende Mimmi lika, spenderat lika mycket tid med henne och älskar henne lika mycket. Vad ska de göra då ingen av dem kan leva utan Mimmi? Kan man ta det till domstol?
Mitt förslag till kvinnan som ställde frågan var att döda mannen. På så sätt kunde hon ha hunden för sig själv, hon kostar inte samhället skattepengar i form av rättegångskostnader och världen blir en hundägare fattigare. Hurra!
Hahaha! KLART att det inte är kul med hundar när man inte gillar de och det kryllar av idioter till hundägare som inte inser att andra ogillar deras hund, tyvärr.
Men att man sörjer ett husdjur som man måste ta hand om och ge så mycket tid till som man gör med en hund tycker jag inte är konstigt. Jag var jätteledsen när min hund Madde dog i somras. Men därifrån till att behandla och tänka på sin hund som sitt barn borde det vara långt. Jag tycker även det är orättvist mot en hund att behandla den som en människa. Den är en hund och skall behandlas med kärlek på hundars vis.
Kul att du tog dig ton i ämnet, tror folk drar sig lite för att göra det då de vet att många tycker tvärt om. Klart man får lov att inte tycka om hundar!
Jag håller med. Hundägare är, generellt, bland den mest osympatiska folkgruppen man kan hitta. Åtminstone två gånger i veckan blev jag utskälld på mitt sommarjobb i somras (på ett museum med matdel) av just hundägare för att de inte fick ta med sina hundar in i lokalerna.
Efter en av de värre utskällningarna innehållandes en hel del grova ord och aggressivitet kom en dam som bevittnat det hela fram till mig och tyckte det var bra att vi inte släppte in hundar för hon var allergisk och i så fall hade hon varit tvungen att lämna stället för annars skulle hon ha blivit akut sjuk.
Haha ja det är ju inte alla som älskar hundar. Jag är ingen hundmänniska och vill inte ha hund men jag tycker om hundar. Jag har en enorm respekt för dom och skulle aldrig gå fram till en hund jag inte känner. I Turkiet finns väldigt många herrelösa hundar. Dom flesta väldigt snälla och lugna men är det några som är hundrädda är det turkar. Dom springer så fort en hund som sitter kedjad skäller;) men så blir dom skrämda från det dom är små att hundar är farliga djur. Lite sidospår där...
Hahaha! Egentligen så ska jag inte säga nåt alls.. Jag är visserligen kattmänniska, men vi är ju lika illa. Eftersom jag inte har några egna barn blir ju katterna mina bebisar... Så hemsk är jag.
Ursäkta mig, men snälla du, nog kan man älska ett djur! Vad är det som är så konstigt med det??
Tycker om hundar. Har ingen själv. Tycker som Em att det är hemskt med dessa människor som har sina hundar som barn. Hundar är hundar. Förstår att man kan bli ledsen när hunden dör...det blev jag när pappa var tvungen att ta bort våra hundar, men jag var ju ledsen på en rimlig nivå. Jag kan även bli ledsen när andra djur måste dö, men jag avstår inte från att äta djur. Och skulle det handla om överlevnad hade jag även ätit hund. Lite urspårning...
Ja jag gillar hundar, har själv haft men hel bunt med hundar som barn, men precis som dig gillar jag inte allt annat. Det jobbiga ÄR när hundägare nästan påtvingar en att hälsa på deras hund, " du behöver inte vara rädd, h*n e så snäll" - ja nr 1. Jag är inte det minsta rädd för hundar
2. Spelar ingen roll om din hund e snäll, det finns ett x-antal familjehundar som har tagit kål på barn i familjen så lita kanske på din hund (om ens det) men aldrig nån annans..
Sen har en släkting till mig hund som blir behandlad som en bäbis, ganska irriterande då matten verkar tro att mitt barn ska äta upp den :s har även råkat ut för barn=hund-jämförelsen irriterande!!!
Tycker ocksa det där är konstigt, att man ska förväntas älska hundar. Att man ju kan klappa för "hunden är snäll". Man kanske inte vill, man kanske inte är ett dugg rädd, man kanske bara inte gillar hundar ända. Kan störa mig rejält pa de som släpper hundarna lösa bland folk i tron att alla bara ska vara Ok med det! Nu senast under Ramadhan här i Tunisien sa brukade vi aka till stranden och bada precis innan det var dags att äta. En gang hade nan kille med sig sin enorma schäfer och jag kan bara säga SKÄMS pa honom. Manga äldre kvinnor som badar da och jag sag att manga var rädda och höll sig pa avstand. Det brydde sig inte ägaren om. Att hunden bajsade i vattnet verkade inte bekymra honom heller, självklart skulle hunden fortsätta bada. Vi andra fick ga upp istället.. urk.
Jag gillar hundar, oftast är det ägaren som är problemet.
hhhhhhhhhh, hundens dotter, låter så kul på svenska hhhhhhh
Hyser exakt samma känslor för (eller rättare sagt emot) hundar och deras ägare. Suveränt inlägg!
Däremot förstår jag om speciellt äldre människor sörjer när deras bästa vän har dött. De har ju oftas ingen att prata med när dom ligger på hemmet, etc.
Rådet i vårdnastvisten var klockrent!!!
Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig låte min hund gå fram till någon utan den andra personens frågan om denne får klappa. Hunden går alltid med kort koppel när vi går förbi någon. Och ja; jag plockar alltid, alltid, alltid upp efter honom då jag själv hatar att se hundskit överallt; det både stinker och är äckligt.
Jag kan förstå att din syn på liv och respekt för det oavsett ras och form kan te sig lite svår. Jag tycker inte om araber; de luktar illa då hygien inte prioriteras nämnvärt, och de slabbar ner. men att därifrån önska deras död existerar inte. Var försiktig med vem du dömer ut, kan bita dig i aschlet.
Jag gillar hundar..Respekterar de..men tycker ej att ett djur hör hemma i huset...Precis som en papegoja ej hör hemma i buren i någons hem så gör ej hunden det heller...Deras utrymme är begänsat...de är ej fria att vistas i naturen närhelst..De är beroende av ägern o väntar på när ägaren skall ta en promenad med de...De luktar faktiskt illa och smutsar ner huset...Huset kan aldrig bli rent utav hunden...Jag tror att människan är egoistisk och vill till största del tillfredställa sina behov så som ensamhet,närhet osv...I länder där folk umgås mera sinsemellan är det färre hundägare
Haha, håller med Danii! Jag har två rottweilers och en schäferlabrador och de är mina bästa vänner. Mina älsklingar, mina barn. Jag väljer att rädda de före svältande barn i Afrika utan tvekan!
Djur äger! människor suger i allmänhet. Har en dotter, har katt. Älskar alla 3
