Skorpan, det finns saker man måste göra fast man är rädd. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
För en tid sedan var jag med om den mest besynnerliga händelse. Jag satt på tunnelbanan när en man klev på och satte sig snett mitt emot mig. Han såg lite poppigt ovårdad ut och hade en keps långt neddragen över pannan. Vanligtvis när någon kliver på brukar man ju kasta en snabb blick på personen och sedan titta bort. Det gjorde även jag, men sedan tittade jag igen. Han tittade på mig - med en tår i ögonen.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det var verkligen en smärtsam blick. Ni vet, när man stöter på personer med en stor sorg, när man känner sig överflödig, man vill hjälpa men man vet inte hur? Så var det. Jag ville fråga hur han mådde men jag gjorde det inte.
Jag tror ändå att blicken sa allt. Jag såg hans smärta och han såg att jag såg den. Jag satt och bad att Gud skulle underlätta för honom. Jag vet inte varför jag uppfostrats in i denna förbaskade feghet. Varför vågar man inte tilltala främmande och fråga om det är något man kan göra för dem? Jag menar vad är det värsta som kan hända? Att man framstår sympatisk? De få gånger jag faktiskt gjort det har jag alltid fått ett vänligt, tacksamt leende tillbaka.
Vi kliver i alla fall av tunnelbanan och börjar gå åt olika uppgångar. När jag gått ca 50 meter vänder jag mig om och ser att han står och tittar på mig. Sedan fortsatte jag att gå. Jag tar mig upp en trappa till den anslutande tunnelbanan och sätter mig. Precis efter att dörrarna stängts ser han mig. Han vinkar och ler. Han måste ha sprungit.
Där satt jag på tunnelbanan och nu var det min tur att torka tårarna. Vissa som såg mig tänkte säkert "stackars svaga kvinna, där sitter hon och gråter, undrar varför? Maken? För en gångs skull har de som tror jag är svag faktiskt rätt. Men svagheten jag grät över berodde på något helt annat.
//Cherin
grät lite när jag läste det här. det är så sant vrf ska vi va så fega vi får ju själv ont av det... jag kommer ihåg när jag var lite så satt en gammla tant mittemot mej och såg allmänt ledsen ut, så jag frågade hur hon mådde. hon sa att hon mådde bra och blev jätteglad av att jag frågade så hon gav mej en godispåse haha jag blev överlycklig :p fan att man inte är lika modig som man var när man var liten..
shit jag ryser i hela kroppen!
Det är verkligen synd hur osympatiska vi är i detta samhälle. Varför behöver det vara konstigt eller onormalt att fråga en helt främmande människa i t.ex. bussen hur han/hon mår?
Så fin berättelse, blev riktigt rörd!
Jag har gjort det en gång när jag var ute med en kompis. Jag såg en tant med en hund som va skitgulli så jag som alltid vart översocial och sa "vilken gulli hund vad heter den osv" sen efter ett tag började vi prata och hon börja gråta så vi stog där och trösta henne medans hennes hund skällde på oss.
Varför grät du vad var orsaken??
:( sorgligt inlägg
det är få saker jag ångerar i mitt liv men 2 av dom är sånna situationer jag var med om. det är verkligen ångerfyllda känslor som önskar att man kunde vrida tillbaka tiden för att kunna agera annorlunda. :(
Visst är det märkligt ändå att få kontakt utan ord. Det kanske inte behövdes mer? Du kanske hjälpte i allafall. Ord behövs inte alltid. Känn istället att du gjorde gott!
Måste säga att jag fick en liten (läs stor!) klump i halsen när jag läste detta inlägg.. Så sorligt men ändå glädjande på något sätt. Ibland önskar man i vissa situationer att man agerat på annat sätt än man verkligen gjorde i verkligheten.. Men just det (som du önskade efteråt) kanske inte va menat... Det "lilla" du gjorde, gjorde en skilland. Det måste kännas enormt!
Hoppas att vi alla kan blir goda medmänniskor gentemot varandra!! Tack för den fiina inläggen!
Britt, visst är det.. ite bara att det skedd utan ord. en också allt sånt där annars som brukar vara hinder. det baraförsvann.. religion, språk etnicitt. det vr två MÄNNISKOR som conectade. Thats it. så enkelt. och så vacket.
