Teori. Alla vet hur den perfeka föräldern ska vara. Man ska vara glad och uppmuntrande. Kärleksfull och tålmodig. Supernanny har lärt oss att sätta gränser när det behövs. Som förälder ska man alltid tänka på barnets bästa. Hela hemmet genomgår en förvandling när man får barn. Eluttag täpps till. Tippskydd. Fönster kedjas fast. Kemikalier låses in. Listan kan göras lång, ni vet. Testade nappar, ungar sövs på mage eller rygg (beroende på vad som rekommenderas just då), cykelhjälmar, bilbarnstolar ..

Praktik. Jag hade haft en lång dag och var ovanligt trött och lite småkinkig när jag skulle hämta upp min son från dagis. När jag kommer dit ser jag att min mor (som körde grabben till dagiset) glömt att ta med hans cykelhjälm. Min son var lika trött som jag, men desto kinkigare. Där står jag trött med cykeln och försöker förklara för min son varför han inte får sitta i barnstolen utan måste gå hem idag. "Det är faarligt, älskling, man mååste ha hjälm."

Tror ni det gick hem?

Nä precis.  Han börjar lite snällt. " Mamma jag är såå trött! Jag oorkar inte gååå!" Tonläget höjs. "Jag VILL inte!" Sen spelas det på skuldkänslorna. Du är inte snäll, varför du göra så? Taktiken byts, kanske det funkar? "Snälla mamma snälla"

Jag vet inte hur länge han tjatat när jag plötsligt ger upp. Jag orkar inte mer. Jag vill bara hem och sova. Han hamnar i stolen och jag cyklar hem, lugnt och försiktigt, intalar jag mig. Men jag skäms. Hur mycket som helst.

// Cherin