Jag kommer ihåg första gången jag sa att jag var svensk. Jag gick på högstadiet, och sa inför mina klasskamrater på den bredaste östgötska att ja' äe sväänsk. Det skulle jag inte ha gjort. Jag blev mobbad för det i typ ett år efteråt.

Många gånger stöter på problem när man som jag, har ett flertal identiteter att brottas med. Jag är född och uppvuxen här, talar världens fulaste dialekt och älskar svamp. Sen ser man sig i spegeln, och inser att mammas algeriska ögon och pappas syriska mörka färger lämnat sina avtryck- i alla fall på det yttre.

På det inre också? Vet ej. Men sen så är jag ganska speciell på den fronten, jag har en så kallad traditionsallergi. En mycket allvarlig sådan. Reagerar oerhört kraftigt på sånt som folk gör helt omotiverat bara för att det ska vara så (det är inte för intet jag suttit med i styrelsen för Asmta och Allergiföreningen i Uppsala).

Många muslimer som växer upp här i Sverige får ta sig både en och två brottningsmatcher när det gäller dessa frågor. Svensk? Arab? Somalier? Muslim? Modern? Måste det vara en motsättning, eller funkar det att vara allt på en gång?

När man väl lyckats övertyga sig själv om vem man är, ja då gäller det bara att övertyga omvärlden också.

För visst är det så att man som barn tror man man äger världen, allt kretsar runt en själv. Man tror man vet vem man är, vad man vill, och vad som blir av en i framtiden. Och visst är det häligt? Men vad händer när du känner att du tillhör en grupp, men gruppen inte vill acceptera dig?

Jag är inte orolig, tror att man förr eller senare kommer till ro med dessa frågor, alla människor går väl igenom olika sorters identitetskriser?

Ta min son till exempel, han trodde under en längre period att han var ett lejon. Sedan han sett sitt första klipp ur Lejonkungen på Youtube, slutade han prata, han röt till när han ville säga något istället. Han kramades och pussades inte längre utan komm och strök sin kind mot mig när han ville visa kärlek. Han lapade i sig sin mat. Ibland var han Simba, ibland var han Mufasa. Jag och mormor får turas om att vara Nala och Kiara.

Gulligt eller hur?

Men så börjar man efter ett par månader (!) bli lite orolig när jag eller min man säger något i stil med "kom så ska vi borsta tänderna på vår lilla älsklingspojke" och svaret är "jag är ingen pojke, jag är ett lejon!"

Men så en dag, kom min son fram till mig tydligt upphetsad över att vilja säga något viktigt - som han just kommit på - till mig.

"Mamma?"
"Mhmm"
"Vet du att, att jag är en pojke?"

Då kom tårarna, från världens stoltaste morsa.

//Cherin