- Kan inte du ta med dig en sjal så jag får se hur du ser ut i den? Orden var min vän Katarinas, vi gick i 6:e klass i en skola i Linköping och min mor hade varit där ett stund tidigare på religionstimmen och talat om islam. Hon hade visat upp bönemattor, radband och självklart den muslimska klädseln.

– Nej, jag vågar inte, guud vad pinsamt. Samtidigt kittlade tanken, tänk om jag skulle våga? Vad skulle alla säga? Jag hade själv den senaste tiden umgåtts mer med andra muslimer och lärt mig mer om min tro. Det var mitt enda sätt att lära mig om islam eftersom jag inte kom från en särskilt troende familj. Visst det bads och fastades, men inte mer än så.

Några dagar senare smyger jag ändå ner en sjal  i ryggsäcken, jag kommer fortfarande ihåg hur den såg ut, ett benvitt triangelformat tygstycke med virkade kanter. På första rasten, kl 9.40 smyger jag in på toan med min kompis och provar den. – Guud vad fiin du är Cherin. Det är ju jättecoolt! Den måste du behålla på. – Det vågar jag inte! – Men kan du inte ha den så här? Katarina tog tag i ändarna öppnade upp sjalen och lät ändarna  falla mot sidorna. Jag tyckte jag liknande den där kvinnan som jag så många gånger sett  i kyrkan, hon som alltid höll i ett barn. – Nej Kattis, ärligt, jag vågar inte. Så höll vi på, hela dagen in och ut på toan med fler och fler av mina klasskamrater. När jag gick hem kändes det som om alla tittade på mig. Alla kunde se denna stora förändring alla viste att just jag hade gjort något. Lite som när man varit hos frisören, eller köpt ett par nya skor. Alla måste ju se. När jag kom hem satt den på.

De reaktioner jag möttes av hemma var jag inte alls beredd på. Min mor var den som blev glad. Även om hon själv var en bit över fyrtio när hon började använda hijab så var hon bara glad över att jag nu själv ville prova på. Resten av familj och släkt var inte särskillt uppmuntrande,  en av mina mostrar var förtvivlad, – du ser ut som en nunna utbrast hon, comme une soerette!       
  
  

Min far vågade jag inte säga något till. Mina föräldrar hade varit skilda sedan lång tid tillbaka och när han för första gången såg mig med min sjal hade jag haft den på i en månad. Han gav mig en förvånad blick och sedan åkte vi, tillsammans med mina syskon hem till honom.  Vi satt i vardagsrummet när han ropade in mig till köket och sa att han ville prata med mig. Det sög till i magen.  - Vad är det här Cherin? Tron finns ju i hjärtat. Det är inget man behöver visa utåt.  ­– Jag vet pappa, men du vet ju att jag är muslim och även om tron är i hjärtat så visar vi den i våra handlingar också.  Efter mycket prat satte han sig mitt emot mig. Tittade mig i ögonen och sa: Två år. Om max två år är den borta. Då har du tagit av dig den. Jag kommer ihåg hur oerhört  stolt jag var på tvåårsdagen. Men jag sa inget.

Idag, 13 år senare sitter sjalen som berget. Det är en del av mig, min identitet. Jag får ofta frågan om varför jag klär mig som jag gör. Troligen får man lika många svar som det finns kvinnor med sjal. Det finns i alla fall åtminstone en gemensam nämnare. Det står i koranen. Så precis som vi muslimer ber eller fastar så klär vi oss på ett visst sätt som en del i praktiserandet. Som ett sätt att visa lydnad inför Allah.

Innan jag går vidare med orsaker till varför jag klär mig i hijab, vill jag först påpeka att även  männen har  regler kring sin klädsel. Dem kan man främst läsa om i haditherna. De regler som finns liknar till stora delar det som finns för kvinnor. Kläderna ska inte vara tajta eller genomskinliga. De ska täcka hela kroppen, och ser man till hur profeten Mohammed brukade klä sig brukade han alltid täcka huvudet  (även om männens huvudbonad skiljer sig från kvinnornas) Sen ska männen dessutom odla skägg och det slipper vi kvinnor. (Här finns olika regler om vad som alltid måste täckas vad som är rekommenderat att täcka och så vidare, men jag väljer här att inte gå in i detalj.)

Så varför finns då dessa regler?  Jag har säkert inte koll på alla men jag tänkte ta upp några av de som spelat störst roll för min del. Till att börja med är det ett sätt att visa att man är muslim. Det har ett symbolvärde. Islam blir för troende människor så stor del av ens personlighet att även ens yttre visar det som finns på insidan. En ytterligare faktor som spelat stor roll för mig är att jag inte vill att andra människor ska värdera mig efter min kropp. Det jag erbjuder  människor att värdera eller att bilda en uppfattning kring hos mig är det som finns i hjärnan och hjärtat. Den som tar avstånd ifrån mig endast på grund av min klädsel, visar ju tydligt att man inte är intresserad av mitt inre.

Det som jag tycker är är sorgligast att många ser hijab som ett svaghetstecken. Att man skulle vara förtryckt, eller inte ha en egen vilja. Wake up people! Tro  mig, att välja hijab i ett land som Sverige är inte lätt. Jag växte upp i Linköping och under hela min skolgång, fram till sista året i gymnasiet var jag den enda tjejen med sjal. Varje dag blev man ifrågasatt. Då gällde det att ha svar på tal. Det är inte lätt att gå emot normen på det sättet. Men för en troende handlar det om prioriteringar.

Jag föredrar att tillfredställa mig själv ur ett andligt perspektiv än att tillfredställa den svenska normen.



//Cherin

(Läs inlägget innan för att förstå)


Cherin, hemma hos dig under sängen har jag gömt "DET". Snälla ta med dig "DET" när jag ska möta upp dig på stan om 30 minuter. Affären jag hatar mest heter Janemars (snygga kläder men man blir RUINERAD). Det får bli vårat "target".

// Mr X

Vad ska man blogga om nu på morgonen? Det har ju inte riktigt hunnit hända något värt att skriva om. Jag skulle självklart kunna spinna vidare på Cherins inlägg, men jag tycker den debatten är så otroligt löjlig (självklart ska man införa förbud mot minareter. Toppen är ju så spetsig att man kan sticka sig på den) att jag avstår.

Istället tar jag och berättar om något som hände mig igår. På förmiddagen när jag skulle åka för att hämta bilen som har varit på verkstan i evigheter hände något ovanligt. Verkstan ligger ju en bit utanför stan så det är bussbyte på stationen som gäller. Eftersom jag inte hittar den jäkla bussen springer jag fram och tillbaks mellan de olika hållplatserna för att se var den gömmer sig. En utav hållplatserna springer jag förbi två gånger, och vid det andra tillfället står där en tant och stirrar på mig. Jag tänker inte så mycket på det utan fortsätter att gå och då exploderar hon "SLUTA FÖRFÖLJ MIG!! DET ÄR OBEHAGLIGT NÄR DU GÅR BAKOM MIG, GÅ FRAMFÖR MIG ISTÄLLET". Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta, men eftersom halva stan nu står och stirrar på mig käner jag att jag måste förklara mig "Ursäkta? Nej, men alltså jag leter bara efter buss nr 14, den gick här förrut". Jag ser ju att ingen tror på mig (allra minst gumman) så jag går bara därifrån. Aningen förbannad.

Nu på efterhand kan jag inte låta bli att tycka synd om den gamla tanten. Det måste vara jobbigt att inte kunna gå på stan utan att känna sig förföljd. Eller så ser jag helt enkelt läskig ut... Vad säger ni? Paranoid tant eller farlig tonåring.



Har det någonsin hänt er något likande?

// Mohammed

Eftersom jag alltid klagar över hur man som muslim ofta blir bemött tänkte jag hjälpa alla dem som känner sig osäkra på traven.  

1 Tala direkt till muslimen när du har en fråga som rör honom/henne. Få saker är mer förolämpande än när ens kompis med ”svenskt” utseende får en fråga om vad dem kan hjälpa personen bredvid med (that is me). Och snälla, jag ber dig, när du gör detta, tala svenska och inte engelska. Framför allt inte om din svenska låter något i stil med whhaat kan aj help ju wid? Eller, du ju lajk wiziting Sveden?  Det är bara pinsamt. Om det skulle visa sig att muslimen inte kan svenska kommer det märkas snart. Övergå då till det språk du behagar. 

2 Förutsett inte att alla män med skägg är släkt med Usama bin Ladin och har fyra fruar som han låser in tillsammans med sina döttrar. Till att börja med är det en minoritet av de muslimska männen som har skägg. Tyvärr. Dessutom är antalet saudier i Sverige försvinnande liten. Risken att du skall träffa en USA-älskade folkpartist som tycker att man ska bomba sönder de länder som Bush lyckas peka ut på en karta är alltså betydligt större. Watch out!


3 Fixa inte backspegel i bilen så att ni kan följa mig så länge ni bara kan med blicken när jag kommer farandes på min cykel! Det är inte kul. Ja, jag har sjal. Och abaya (men ingen hjälm, sorry, fåfängan tar över) och jag kan cykla. Min mamma kan också cykla. Jag kan också simma, hjula och göra kullerbyttor. Med sjalen på. Slå det, den som kan!

Varma hälsningar från mig!

 //Cherin

Det finns en sak som jag länge har undrat över. Varje gång jag ställer mig framför spegeln eller tar bilder med en kamera börjar jag alltid grimasera. Från början bara lite på skoj, men sen frammåt slutet ser jag helt sjuk ut. Är detta normalt? Gör folk så eller är det något fel på mig?

Så här kan det se ut:



Först helt vanligt...







Sen börjar jag småflina lite åt mig själv (gör jag hela tiden. Folk som går med mig stör sig på att jag går omkring och skrattar alldeles för mig själv. Helt inne i min egna lilla bubbla).



Sen kommer grimaserna sakta men säkert









O ja, ni ser ju hur det kan bli (blir värre sen, men jag vill inte skrämma bort några bloggläsare)

Haha så svara mig helt ÄRLIGT. Är detta vanligt, eller är jag sjuk i huvudet?


// Mohammed

Jag pratade med Cherin idag:

Jag: Du...
Cherin: mm?
Jag: Vi kanske borde skriva något om vad som händer i våra liv, och vad vi gör för något om dagarna. Det har inte vart så mycket sånt i bloggen.
Cherin: Men... Du gör ju inget under dagarna och det händer inget i ditt liv.

// Mohammed

Bjuder på en arabisk vandringssägen som jag bara älskar...

En eftermiddag satt Nasruddin med en vän på ett kafé och drack te, medan de talade om kärlek. ”Hur kommer det sig att du aldrig gift dig, Nasruddin?” frågade vännen. ”Ja”, sa Nasruddin, ”sanningen är den att jag ägnade min ungdom till att söka efter den perfekta kvinnan. I Kairo träffade jag en vacker och intelligent kvinna med ögon som svarta oliver, men hon var inte godhjärtad. Senare träffade jag en kvinna i Bagdad som hade ett underbart generöst hjärta, men vi hade inga gemensamma intressen. Så träffade jag den ena kvinnan efter den andra, hon verkade perfekt, men det var alltid något som saknades. Men så en dag fann jag henne. Hon var vacker, intelligent, generös och godhjärtad. Vi hade allt gemensamt. Hon var verkligen perfekt.” ”Nå”, sade Nasruddin’s vän, ”vad hände, varför gifte du dig inte med henne?” Naruddin smuttade tankfullt på sitt te. ”Ja, vet du”, sa han, ”det var sorgligt. Det var nämligen så att hon letade efter en perfekt man.”

Känner mig lite smått sentimental här på Eid-dagen och tänkte beskriva Mohammed med några ord.

Trots sin ringa ålder och glesa skäggväxt är han väldigt mogen och ansvarstagende. Jag skulle beskriva honom en av mina absolut närmsta vänner. Han ställer alltid upp när jag behöver honom och han hjälper mig att stärka och förnya min tro. Vi bråkar i princip konstant men klarar inte av en dag utan att varandra. Vårt vanligaste bråk sker ca 4 gånger per dag och följer samma mönster.

Jag försöker ringa Mohammed men han svarar inte på sin lur. Jag ringer igen och får inget svar. Efter trehundrasjuttiofjärde gången svarar han. Jag är fly förbannad och har för länge sedan glömt varför jag ringde honom i första taget. Samtalet börjar inte med ett hej, inte med ett salaam. -Hur svårt kan det vara att svara i den ****luren!? Vid det laget är styrkan i vulkanen som byggts upp inom mig den senaste timmen så stark att mobilen är överflödig. Jag hörs troligen över hela Uppland ändå. Svaret är alltid ett av två. Det vanligaste är att han låg och sov varpå jag ger honom en föreläsning om att han alltid sover, att han borde söka läkarhjälp för sitt konstanta sovande och att han måste lära sig att sova äta och träna regelbundet. Det andra svaret är att han inte hade sin mobiltelefon i närheten, varpå jag ger honom en föreläsning i var ordet mobiltelefon betyder, syftet med den och alla förpliktelser som följer av att man äger en.

Efter en halvtimmes föreläsing frågar Mohammed mig vad det var jag ville när jag ringde varpå jag svarar att jag inte tänker prata med en irriterande nolla som han och slänger på luren.

När han började på gymnasiet försökte hans klasskamrater få med honom på sina fester. Eftersom han inte dricker alkohol och inte heller närvarar på sådana fester spred han en ny trend på skolan. Helt plötsligt var det gulligt att vara nykterist. Han gick i alla fall ut skolan med toppbetyg och kommer i princip in på vilken universitetsutbildning som helst. Vet ni vad han valde? Arbetslöshet. Under pågående finanskris. Jag vet liksom inte hur jag ska beskriva det genidraget. Många arbetslösa börjar plugga under krisen men inte min Mohammed - han gör precis tvärt om.

Arbetslösheten för oss osökt in på Mohammeds besök på arbetsförmedlingen för ett tag sedan. -Kan jag få ditt personnummer frågar arbetsförmedlaren och knappar in siffrorna Mohammed uppger.  - Men det här kan inte stämma utbrister hon. Det måste vara något fel på systemet. - Jaså svarar Mohammed, vad är det då för fel? -Det står att du heter Mohammed!

Ja något fel på systemet var det onekligen...undrar bara vilket av systemen?

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Snart bär det av till våra somaliska vänner här i Uppsala. Till er som aldrig ätit somalisk mat säger jag bara en sak. Grabba tag i första bästa somalier och tigg dig till en portion ris. Ingen, och då menar jag verkligen INGEN kan göra godare (och förvisso onyttigare) ris än somalier. När du ändå är på gång bör du tigga till dig en sambosa gjord av en äkta somaliemama. Du kommer att tacka mig.

//Cherin

Jag tror att det är få saker som gud har skapat med så STOR irritationsförmåga. Let me give it to you straight guys... För länge sedan skapade gud den första mannen, Adam. Från Adam togs sedan ett revben som blev till Eva.Notera REVBEN. Ett revben är böjt. Kvinnor var med andra ord snea redan från början. Vart jag vill komma med detta inlägg har jag ingen aning om, men kanske är jag lite sur på syrran som ockuperat toan. Och kanske tycker jag det är irriterande ni pratar alldeles för mycket och klagar 24/7. Och kanske tycker jag att det är irriterande att ALLT ska handla om er. Och kanske stör jag mig på att ni aldrig blir nöjda. Kanske, vem vet. En sak är dock säker, killar är det bättra könet! Inget snack om saken.

Ps. Det finns vissa kvinnor som jag inte stör mig så jätte mycket på. En av dessa är EM som länkade till oss imorse. Ett stort tack till dig!

Just ja! Hur kunde jag glömma det. Imorgon är det Eid. Muslimers motsvarighet till julafton. Då ska det firas och ätas god mat här hemma. Även cherinomohammed ska fira imorgon, jag har bara inte kommit på hur än. Hursom, jag önskar er alla en trevlig eid, och uppmuntrar alla er som är trötta på hösttristessen att komma förbi med en present till mig (även ni som inte firar är välkomna). Inget billigt skräp!!

// Mohammed

Första gången jag kom i personlig kontakt med en polis var när jag gick på högstadiet. Jag bodde i Linköping och gick på Ekholmsskolan (som för övrigt har världens absolut bästa lärare någonsin). Jag hade börjat sjuan och var tretton år. En kompis cykel hade blivit stulen så hon bad mig följa med till närpolisen (det var på den gamla goda tiden när det fanns sådana) för att anmäla stölden. När vi väl får träffa polisen som tar emot anmälan uppstår dock ett problem eftersom polisen inte alls är intresserad av någon cykel. Han undrar istället om han inte kan få se på mina söta öron. Jag svarar nej och hoppas på att det ska räcka med det, men icke sa nicke. Polisen vänder sig till min kompis och säger " men se hur söta öron din kompis har, och vilket fint hår! snälla, snälla kan jag inte få se dina öron, jag är säker på att de är lika fina som din kompis..

Ja, det var ett minst sagt lustigt möte. Ju äldre jag blir och tänker på det, detsto otäckare blir det. Hur som helst, jag var fortfarande illa till mods när jag kom hem från skolan och berättade därför vad polisen sagt till mig. Min mor, som har temperament för tio personer hälsade på polisen dagen efter och lät honom smaka på så kallade algeriska nerver. Mig veterligen har polismannen aldrig bett om att få se några söta öron efter det.

//Cherin

Hej på er! Jag hoppas att er morgon har varit bättre än min. Jag vaknade för inte så länge sen och sprang ner till köket för fixa till en exotisk frukost. Som vanligt har mina småsyskon druckit upp all mjölk så det var bara att sätta på sig jackan och springa till Maxi. Utseendefixerad som jag är var jag självklart tvungen att slänga några blickar i spegeln först och VILKEN CHOCK!!! En blåsa på munnen... HERPES!! Detta är det värsta som kan hända en 19 årig, OGIFT, muslim. Jag är ju inte ens tillåten att titta på en kvinna! Vad ska nu mina tältbärande kamelriddar population* (ja, de är några stycken) till syskon säga?? Halal-slakt? Ja, med största sannolikhet. Vi får se senare ikväll om Cherinomohammed har kvar sin Mohammed. Håll tummarna... och ring polisen om jag inte har updaterat innan 18.00.

* En grupp individer av en art inom ett visst område

Ps. Wallahi wlaathim yimma ma bost mraa ghariba  (översättning: Jag svär vid gud mamma (japp de e henne jag e mest rädd för, kvinnor i min familj e riktigt skrämmande) att jag inte har rört en främmande kvinna)

// Mohammed

Till skillnad från Mohammed så har jag inte ett desperat behov av att bli läst av så många hjärncellslösa (läs rasister) människor som möjligt utan föredrar de intellektuella läsarna (läs du) som faktiskt vill få ut något vettigt av bloggen, oavsett om det är i underhållningssyfte eller kunskapssyfte.

En annan som verkar ha ett desperat behov av uppmärksamet är Malin Wollin som driver bloggen Fotbollsfrun på Aftonbladet. Mycket knäppa saker har skrivits av den kvinnan men idag läste jag ett inlägg i där bara rubriken i sig fick mig att baxna. Döm själv. "Jag äger mitt barn tills hon blir 18"

Jag läste i alla fall inlägget vidare och måste säga att jag (trots den sjuka rubriken som snarare för tankarna till slaveri än till föräldrarskap) fann mycket av det hon skrev vettigt. I korthet handlar inlägget om att barn ska vara barn och inte minivuxna, barn ska inte sminka sig, inte gå i minivuxenkläder, inte gå på disco osv. Vettigt eller hur? Barn ska leka, vara lyckligt ovetande om vuxenvärldens press och bekymmer och leka lite till.

Nu vill jag att du gör ett litet tankeexperiment. Läs hennes inlägg och föreställ dig att det är jag, med min muslimska klädsel som skulle säga precis samma sak. Eller ännu värre att min skäggige make skulle få för sig att säga att han inte accepterar att våra barn ska sminka sig och gå på disco för att det är olämpligt. Föreställ er reaktionerna. Hedersförtryck! Integrationsproblematik! Kontroll och maktordning! Kvinnoförtryck! You name it.

Det intressanta är uppenbarligen inte vad som sägs utan vem som säger det. Sorgligt. 


//Cherin

Min vana trogen vaknade jag upp klockan 5 i morse och kunde inte somna om. Efter att ha legat och skruvat mig i två timmar bestämde jag mig därför för att ta en tidig jogginrunda. Inte så smart egentligen eftersom jag i vanliga fall får träningsvärk i rumpan bara av att tänka tanken. Dock tänker man inte helt klart vid den tiden, så jag satte på mig träningskläder, jympadojjor och snurrade palestinasjalen några varv runt ansiktet så att jag inte skulle behöva dö utav kyla. Innan jag gick ut kylan kastade jag en blick mot spegeln i hallen, och TUR det! Undrar hur många gamla tanter jag hade gett hjärtattack om jag sett ut på det viset. Mohammed the jogging terrorist eller vaddå?




Av med Palestinasjalen och ut kylan. Spare alla tanternas liv (yes jag är faktiskt god rakt igenom). I ärlighetens namn kan tilläggas att jag visste att eftersom jag inte ens orkar gå i 15 minuter så skulle inte joggingrundan vara mycket längre än tio. AJAJAJ vad fel jag hade... FEM minuter senare låg jag på golvet i vardagsrummet och undrade om jag verkligen var gjord för att kunna jogga. Hehe i guess not, men eftersom jag är envis som få ska jag se till att min kondition är på topp inom kort. Imorn blir det jogging igen!

Nämen vad kul att Cherin äntligen tagit tummen ur hijaben* (höhö my new expression!) och skrivit ett inlägg här i bloggen. Jag vaknade upp klockan 4, och kan som vanligt inte somna om, så därför hade jag tänkt spinna vidare på Cherins förra inlägg. Självklart är jag av motsatt uppfattning. Det är ju solklart att invandrare behöver gå medborgarkurser. Jag skulle själv kunna tänka mig att undervisa i en sådan, för det råder ingen tvekan om att jag är Sveriges i särklass största svenne**. Hehe tro mig. Kaviar, köttbullar, skutta omkring som en groda, haha U name it!

Detta skulle jag lära ut under min första lektion, så ta till er utav dessa tips kära framtida svenskar:


Rule number 1

Om du träffar en klasskamrat, medarbetare eller likande vid busshållsplatsen titta så fort som möjligt åt ett annat håll (alternativt ta fram mobilen och låtsas vara mitt uppe i ett break-up sms med flickvännen) och gå absolut INTE fram och hälsa! Självklart kommer personen aldrig misstänka att du sett den...


Rule number 2

Sitter du i klassrummet eller på en arbetsplats och dina kolleger säger något, nicka instämmande och se glad ut. Yttra dig för guds skull inte om du har en åsikt som går emot majoritetens. Hahaha och det absolut siiiiista du ska göra, är att vägra ta Mr Hamilton i hand (dödsstraff på den, fråga Cherin).


Rule number 3

Våga ALDRIG fråga om något du inte förstår, för i detta land är det olagligt att göra bort sig. I värsta fall är det bara att le och se dum ut (alternativt färga håret blont, då blir du dum automatiskt).

Haha ser ni, jag är ju helt grym (just ja, sånt får man inte heller säga i Sverige men eftersom jag faktiskt ÄR svensk finns det ingen risk att de skickar hem (bort) mig om jag inte klarar medborgasskapstestet). Det är faktiskt riktigt kul att vara lärare ju. Därför kommer jag skapa två nya kategorier i bloggen, lektioner i svenskhet och tips till svenskarna. Hehe den andra kommer ni älska, vänta bara! 

Nu ska jag skicka några jobbansökningar innan jag fördmodligen somnar. Håll tummarna för att jag får ett jobb nu!

* Slöjan
** Självklart vågar jag inte säga svenne eller blatte i verkligheten, men eftersom jag sitter tryggt bakom min dator nu är det fritt fram.

// Mohammed

Jag (Mohammed) har haft fullt upp på sistone (Ja, det är faktiskt mycket jobbigt att vara både arbetslös och icke studerande på en och samma gång) vilket har lett till en hel del fördröjningar.  Fast nu börjar vi for God's sake, och med detta inlägg kommer jag att inleda Sveriges bästa blogg. Cherin som egentligen fick äran, började skriva ett inlägg som skulle handla om hur toppen jag var och hur kul det skulle bli att börja blogga med mig... Det blev inte ett långt inlägg eller rättare sagt inget inlägg alls. "Det är helt tomt i huvet, jag kommer inte på någonting" som hon beskrev det. Jag tror att det är det som kallas för overload. I vilket fall, det ska bli riktigt kul det här, och jag hoppas att ni kommer att tycka desamma.