Runt midnatt igår bultade någon extremt hårt på porten i huset där jag bor. Eftersom jag bor i ett mycket lungt område flög jag upp mot fönstret i världens fart. Jag ser att två polisbilar (en minibus) står nedanför porten och ser minst fem polismän. Jag tog på mig min sjal för att gå ner och öppna till poliserna som uppenbarligen var tillräckligt angelägna om att få komma in att de väckte alla fyra familjer boendes i huset.
.
Visst är det märkligt att man i sådana situationer, per automatik först tänker "vad har jag nu gjort?" Det är ju knappast så att snuten stormar byggnaden för skojs skull? Jag erkänner, tanken slog mig. "Vad har jag nu gjort" avlöstes av ett aj i magen "har något hänt någon i min familj" och därefter "hoppas det inte är någon jag känner".
.
Polisen var dock inte det minsta intresserad av mig (lite besviken måste jag säga att jag är) utan valde istället att småsnacka med min granne...
.
Händelsen fick mig osökt att tänka på en händelse som skedde för snart 4 år sedan, min son var drygt ett år gammal. Vi var relativt nyinflyttade i vår nya lägenhet och min storasyster var på besök hemma hos oss. Som n kanske förstår så ä det ju inte alltför vanligt med barnfamiljer i studentområden, de vanligaste störningsmomenten i området var således inte barnskrik utan snarare högljudd musik och rökiga trappuppgångar. Min son hade varit kinkig och för första gången (och enda faktiskt) haft en skrikdag. Han grät faktiskt nästan aldrig, däremot skrek han på ett ganska udda sätt.
.
Runt lunchtid knackar det på dörren. Min man tittar ut genom kikhålet och ser att två män andfått står och tar igen sig efter bestigningen av alla trappor. Vi bodde högst upp i ett höghus utan trappor vissta exakt hur jobbiga trapporna var.
- Cherin låt det va, det är Jehovas Vittnen igen.
-Men öppna dörren och säg att vi inte är intresserade då? Även jag tar mig till kikhålet men ser att det inte alls är några vittnen som står vid dörren utan poliser. Jag skrattar högt när jag inser min mans misstag, säger det till honom och han börjar skratta lika mycket som jag. Vi öppnar dörren och vartannat skrattar och vartannat försöker förklara för poliserna varför det tog sån tid för oss att öppna varpå poliserna även de började skratta, om än fortfarande andfått.
Poliserna ber/ begär om att få prata med var och en av oss åtskilt, så jag och en polisman står kvar i hallen medan min man och den andra polismannen går in i vardagsrummet där min syster sitter. -Vill ingen prata med mig frågar hon och räcker upp handen (hahaha!).
.
"Min" polisman förklarar för mig att de fått in en anmälan om lägenhetsbråk varför jag först tittar frågande på honom- och därefter börjar skratta helt okontrollerat tills tårarna rinner. Det har just gått upp för mig att de kom dit för att utreda om min man slog mig.
.
Missförstå mig inte, kvinnomisshandel är på intet sätt underhållande. Poliserna agerade extremt professionellt (med undantag för att de kanske behöver träna sin kondition lite, kanske behöver testa min
IG-diet?), genom att ta oss till olika rum för att prata med oss. Men tanken på att min man skulle skada mig var så absurd. De som känner honom vet varför... Poliserna ursäktar sig och går efter ca två minuters skrattkalas. Den enda som inte var road var konstigt nog min man...och min syster som ingen ville prata med.
.
Eftersom varken jag eller min man är högljudda av oss tog det oss ett par timmar att förstå...att den som orsakat all uppståndelse var den dreglande ettårige tjockisen som glatt tittade upp mot oss.
.
Nu tänkte jag gå in till grannen, kolla så att de mår bra och fråga om det är något jag kan göra för dem.
.
Ta hand om er!
.
/ Cherin
