4 länder tävlade om vilket land som var rikast, och bäst att leva i. 3 europeiska länder och ett arabland. Man bestämde sig för att se i vilket land djuren hade det bäst, för det betydde att människorna i det landet självklart hade det bäst.

Spanien hade med sig en katt som såg ut att må prima. Varför mår du så bra? frågade man katten. "Människorna här har tillräckligt med mat för att äta sig mätta, och vi katter blir också mer än mätta på resterna"

Frankrike hade också med sig en katt. Hur kan du må så bra katten? "Jag får äta hur mycket jag vill, och det blir alltid mat över"

Sverige hade också med sig en katt som var större än Spaniens och Frankrikes katt. Hur har du blivit så fet katt? "Whiskas såklart"




Egyptens katt var så stor att alla de tre katterna tappade hakan av förvåning. Kära katt hur kan du vara större än Sveriges katt som får äta Whiskas?

Jo,
...

Jag är ingen katt... Jag är ett Lejon.



// Mohammed

Jag älskar havet. Ljudet, lukten, vinden, ja allt. Därför bestämde jag mig idag för att åka till Malmö. En väldigt vacker stad, och den ligger dessutom bara tio minuter från Lund. På väg hem åker jag igenom Malmö och poof så ser jag en skylt där det står Rosengård.

Yes. Jag har ju aldrig varit där och jag var sugen på lite action, med tanke på att jag fastade och ville få utlopp för mina frustrationer...


Action?

pfff... vilken besvikelse.

Ingen brinnande bil, inga kravaller, inga bråkande ungdomar, bara fula tråkiga höghus. Vilken besvikelse.

Till slut gick jag in i centrum, köpte lite köksreskap, dadlar (bara för att det ska kännas lite mer som hemma i min korridor) sa hej till en tant i rullator för att sen sätta mig i bilen och åka hem.

Nästa gång jag ska dit säger jag till i förväg. Då kan ni tända i alla fall en liten brasa i Rosengård så att jag inte åker dit förgäves.

// Mohammed

Jag träffade en kille från Malmö idag

Han: Men var e du från då?
Jag: Uppsala, sj då?
Han: Nej, själv är man från Malmö. Rosengård...

s c a r y

Han: Har du hört talas om Rosengård?

Jag: Eh. Ja.
Han: Jo det är väldigt vackert jag älskar det, vad har du hört då?
Jag: Eeeeh, hehe, hmmm att det är ett vackert område att växa upp i...

...

Jag har spenderat denna veckas tre första dagar på sjukhus. Det är inte roligt. Första kvällen var på barnakuten med min son som inte kunde andas bra. Som alla föräldrar önskade att min son slapp lida, jag skulle hellre ha hans problem själv.

Allah hörde min tanke och dagen efter var det min tur att få andnöd. Det är faktiskt riktigt otäckt och jag lider mer med min son idag när jag vet vad det är han går igenom i princip varannan månad. Jag åkte in till akuten och blev inlagd. Läkarna var fantastiskt kompetenta och jag är mycket tacksam för den vård jag fick. Egentligen ville de ha kvar mig ytterligare en natt men när jag och den person jag delade rum med fick ytterligare en rumskompis som var psykiskt sjuk som gillar att skrika rakt ut sa jag till läkaren att jag var övertygad om att jag skulle få mer vila hemma.

Men det är en sak jag inte förstår, kanske finns det någon av våra läsare som är sjuksköterskor och kan svara på detta mysterium? Det händer mig nämligen jämnt och ständigt!

Läkaren säger att jag ska lämna prover. När sköterskan kommer förklarar jag att jag är väldigt svårstucken och att det inte går att sticka mig med en vanlig nål utan att hon skall använda en "babynål". Jag visar också precis var det funkar och var det aldrig brukar funka.

Här ser du ut att ha ett jättebra kärl. Jag försöker. (Med den vanliga nålen)

Hon sticker, men hamnar utanför kärlet. Hon gräver runt lite och jag känner paniken stiga för jag tycker det är vansinnigt jobbigt med nålar. Det funkar inte.

- Vi får göra ett nytt försök säger hon.

Okej säger jag och uppmuntrar henne till att ta babynålen denna gång. Det kommer inte gå annars. Hon insiterar, självklart fungerar det med den vanliga nålen. Jag är ju ingen bebis - ett försök till.

Hon sticker - gräver runt - och misslyckas igen.

Denna gång vädjar jag. Snälla snälla ta en babynål. Icke sa nicke. Hon sticker mig igen, kommer fel, gräver runt och lyckas komma åt en nerv så att jag skriker rakt ut. När hon då bryskt ber mig att lugna ner mig hade jag kunnat sticka henne med den jäkla nålen själv.

Hon förbereden en fjärde gång när jag säger att jag vill att hon ska ropa in en kollega istället. Jag vill inte att hon fortsätter. Märk väl att hon nu inte bara använt den vanliga någen utan konsekvent även vägrat sticka där jag tror det kommer funka och istället gått på hennes egen känsla.

När jag bett att hennes kollega skall ta över blir hon arg och förklarar för mig att det inte alls finns några garantier för att det kommer fungera bara för att en annan sköterska tar över. Hon tänker sticka mig en fjärde gång men då vägrar jag. Jag förklarar att hon säkert är en utmärkt sköterska men att jag tycker det räcker med tre försök.

Efter ett tag kommer sköterska två. Jag börjar med att vädja till henne om babynålen. Tror ni jag fick den? Nej. Tror ni hon stack där jag bad henne? Nej. Hon skulle bara testa. Stick- gräv- misslyckas.

När de fattat att deras egna metod varit lönlös inser de till slut att de kanske ska lyssna på mig ändå. Och vet ni vad? På det femta sticket såg vi blod. Alhamdulillah, Halleluja!


                                                         

//Cherin

Nu är jag hemma i min lilla 19 kvadratare. Ny stad, nya människor, nytt allt. Jag är helt slut. Egentligen har det inte hänt så mycket idag. Upprop, lite info och en jäkla många nya namn. Jag kommer ihåg typ ett... Bravo Mohammed. Det ska bli kul att se hur det blir när vi träffas imorn.

Annars är det ganska lugnt här... eller nej det är det verkligen inte. Det springer omkring en massa sudenter i rosa långstrumpor o bara rumpor och annat trams. Nollning. Det lär inte hände mig. Någon måtta får det vara.

Förutom det blåser det jäkligt mycket här. Helt sjukt. Tydligen är det så alla dagar hela året. Ehh. Ok. Jag skojjar inte. Jag kan knappt somna om kvällen så mycket som det blåser.

Det är väl i princip allt jag har att komma med idag... Nu blir det nog sängen för min del.

Ni får hålla er i skinnet, så hörs vi imorn!

Haha bäst:

Jag ska prata med dig om Jesus som jag har.

Om vadå?

// Mohammed

När jag har asylsökande klienter träffar får man höra alla möjliga berättelser. Den ena mer fruktansvärd än den andra. I vissa länder är situationen mer fruktansvärd än man kan föreställa sig i sin vildaste fantasi. Sedan en tid tillbaka får i princip alla eritreaner som söker asyl uppehållstillstånd i Sverige. Det är därför extra intressant när så allvarligt, skrattretande.man läser eritreanska regeringens talesmans uttalanden kring situationen i landet. Enfalden är, om det inte vore

Som ni säkert alla vet så hålls den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak fängslad i Eritrea sedan snart 9 år tillbaka. Han har inte fått någon rättegång då den eritreanska staten gjort bedömningen att det brott han begått är "så allvarligt" att han inte förtjänar någon rättegång. Läs gärna hela intervjun här.

Han säger dock något som verkligen får mig att tänka till.

Saxat direkt från intervjun:

Eftersom ni bryter mot internationell lag får ni också kraftig kritik från det internationella samfundet, är det värt priset?

– Vi bryter inte mot internationell lag. Många länder, särskilt efter 11 september-händelserna, håller personer i förvar som de anser vara hot mot säkerheten. De gör det på ett sätt som de anser lämpligt för nationens säkerhet. Därför är det inte rättvist att anklaga Eritrea för samma sak. Många av dem som anklagar Eritrea har inte moralisk grund att gör det. – Betalar vi ett pris? Ja, vi betalar ett pris. – Men vem ska vi stå till svars för?

Det är - för att tala klarspråk - jäkla illa när diktaturer kan köra den sortens argumentation mot länder som ser sig som demokratier - och dessutom ha rätt.

// Cherin