Trött, utmattad och orkelös
Är nyss hemkommen från Linköping där jag, tillsammans med min son och tre av mina syskon besökte vår älskade familjemedlem.
Jag tog efter noga övervägande med min lille grabb. Han hade tjatat om att få träffa henne i flera dagar och jag vet hur otrologt mycket det betydde för henne. Jag hade försökt förklara för honom att hon skulle se lite annorlunda ut med alla slangar men att det skulle vara samma gamla underbara X som alltid.
-Ja, ja svarade sonen, han skulle inte vara rädd.
Det blev han. Han ville inte hälsa, inte se på henne, inte vara på rummet alls. Med pedagogisk övertalning klarade han efter ett tag av att vara i rummet och prata med henne, ge henne vatten och dricka bara han slapp titta. Han spenderade mesta tiden ute i korridoren istället. Jag tror i och för sig inte att det var slangarna som skrämde honom, utan att se någon som annars är så livlig och skojar och stojar helt utmattad. Varje andetag är en ansträngning.
Jag försökte gå ut och prata med honom, om vad som gjorde honom rädd. Han vägrade svara! Sa bara att han inte var rädd och att han inte ville prata om det. Tyckte det var jättejobbigt att pysen inte ville "öppna" sig för mig. Men jag förstår honom. Jag vågar inte ens tänka tanken.
Det obeskrivliga.
Hur överlever man?
// Cherin
åh vilket fint och jobbigt och sorgligt inlägg. när jag var liten så fick jag inte se min morfar i hans sista dagar och det smärtar fortfarande av någon anledning.Och när jag väl såg honom var det försent att hålla hans hand eller höra han skratta eller se han le.
livets gång är underligt för små barn... vad jobbigt för din son :( och för er alla.
inshallah så kommer det bli bra snart
Oavsett om man är barn eller vuxen gör ovisshet ont. Fruktansvärt ont. Ibland överlever man bara för att man inte har något annat val.
Vid svårigheter hittar jag stykan i tron på att jag inte alltid vet vad som är bäst ens för mig. Det finns en plan och allt är till det bästa vad som än händer.
Ni finns i mina tankar och böner.
Det är inte lätt för barn att förstå, men man kan inte skydda dem mot allt heller, så det var bra att du tog med honom. Han kommer kanske att vilja prata om det senare, och då kan du finnas där för honom.
Min kära mormor hade cancer...Jag har alltid sett henne som en viljestrak kvinna...Hon bad in i det sista...
Hur överlever man? Jag vet inte...man bara gör det. En dag i taget.
allah ysaeda
gud var sorgligt :(
jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att hjälpa till, jag hoppas att mina och många andras böner besvaras. kram
när jag var mkt yngre så hade jag jättemkt dödsångest, vilket kommer fram då och då nu också! klart han blir rädd stackarn!! jag önskar er all lycka!
Ush vad sorgligt :(
Usch vilken situation. Så stark han är, din påg. Så stark du är.
Sänder energi och positiva tankar åt ert håll.
Låter fruktansvärt jobbigt för er allihop :/ Jag hoppas det löser sig till det bättre!
Jag hoppas inte jag låter kall nu när jag går över till något helt annat bara sådär, ber om ursäkt isf!
Satt och funderade på en sak igårkväll när jag kollade på tv. Hur kommer det sig att alla tv-hallåor, programledare och nyhetsuppläsare är vita? Finns det inga invandrare som är intresserade av tv? Jo, klart, men ändå finns det inte en enda turk, arab, afrikan osv på tv. Är inte det konstigt?
InchaAllah får dere alle styrke til å gå gjennom det dere må gå gjennom. Allah gir oss ikke mer en vi klarer av.
Det är väldigt tungt att se de vi älskar i svåra och förändrade situationer. Min farfar är absolut en av mina äldre släktingar som jag älskat mest och när min farfar var c:a 70 år fick han hjärnblödning och kunde inte längre känna igen mig. Han dog strax efter.
Jag minns hur svårt det var för mig att se honom så. Jag ville att han skulle vara som förr. Jag ville minnas honom som förr. Det var inte lätt.
Jag var 23 år när detta hände, så jag kan verkligen förstå hur svårt det kan vara för din son att se en nära i en svår situation.
Är jätteledsen att din älskade släkting mår så dålig. Finns det hopp för henne... eller är hoppet ute? Så grymt... men som min f d chef sa till mig när min pappa dog: Vi får alla vandra denna väg. Logiskt, ja, men en klen tröst just då.
Din son glömmer förhoppningsvis snart, hoppas det iaf.
Det gör ont i hjärtat när jag läser det här... Tror att vi vuxna känner samma sak som barnen men vi kan hantera det bättre... Tror i alla fall att det var bra att din son fick följa med, hur ska han lära sig hantera känslorna utan att uppleva situationerna? Det är ofta vi vuxna som signalerar till barnen att något är jobbigt och att vi ska vara rädda för det... Vi ska inte gömma det som händer i livet för våra barn, även om det är jobbigt.
Må Gud skänka hälsan till er familjemedlem och styrkan till hennes kära.
Med böner,
han är nog ledsen att han längtat att se henne men inte kunde leka med henne som han brukar göra kanske det skrämde honom.. bit för bit kommer han att prata om henne, ingen press på honom.. han är smart och omtänksam min grabb:)... love him sooooooooo much
varför kommer inte mina inlägg fram?
