Vad värderar du i livet?
En som faktiskt HAR klarat sig är en tjej som driver denna blogg. En underbart ödmjuk flicka som man inte kan låta bli att älska. Hon fick diagnosen cancer kort efter det att hon tog studenten och skriver om sin kamp tillbaka till livet. Läs bloggen. Den är värd några minuter. Den lär dig uppskatta det du har.
/Cherin
hej, kan du inte länka igen.. det går inte å tycka där ..
Canser är en fruktansvärd sjukdom. En av barnen på förskolan förlorade sin pappa förra veckan. Pappan hade precis hunnit fylla 40 år innan han dog. Det var många tårar bland föräldrar och personal under veckan.
Hoppas det går bra för familjemedlemen som är sjuk. Måste vara skönt för henne att ha er där när hon kämpar med sin sjukdom.
Testa nu Sara.
Britt, Vad fruktansvärt! Man finner inga ord. Hur gammalt var barnet? Förstod han /hon vaf som hänt?
Barnet är 4 år och är idag livrädd att även mamma ska försvinna...han törs inte släppa henne. Barnets farfar dog förra året...så den familjen har drabbats dubbelt.
Cherin!! Tack såjättejätte mycket! Verkligen!
Jag ska be för hennes tillfrisknad InshaAllah hon blir bättre. Jag vet att ni troligen har det tufft nu så ha tålamod, vi vet inte Guds plan.
Salam
Blev ledsen när jag läste och kan ej göra mer än skicka varma kramar fyllda med kärlek till dig Cherin och din familj....
Vad ledsamt och jobbigt för er. Hoppas det går bra för er familjemedlem.
Må Gud ha överseende med familjemedlemen InshaAllah, även jag ska be för hennes tillfrisknande :( .. Må Gud avlägsna allt ont från oss InshaAllah! U be strong
Hoppas verkligen att din familjemedlem klarar sjukdomen. Läste om Chatila och vill säga följande:
1. Vet hur du, Cherin känner och då kommer bloggandet in i ett helt annat perspektiv.
2. Efter att ha läst några inlägg i Chatilas blogg så kan jag berätta att en vän till mig kämpar just nu också mot världens hemskaste sjukdom - cancern. Trodde aldrig att jag skulle bli så berörd av hans sjukdom och hans reaktioner (inte olik Chatilas).
3. Det konstigaste är dock - vet inte om du kan förstå - att min blogg liksom blev "räddningen" (fel uttryck, men jag kommer inte på nå't annat). Egoistiskt tänkt - för mig, för jag fick tvinga mig att tänka på något annat än honom. Men bloggen hjälpte även honom, då jag försökte "baka in" honom så ofta jag kunde (anonymt såklart) och det fick honom många gånger att småle och skingra tankarna.
Nja, det blev kanske ingen bra kommentar ändå.
