Dagen efter
Jag tycker det är jobbigt med nyår. Nyår är den enda dagen på året där ångestkänslor är obligatoriska för mig. Jag har svårt att se varför folk firar det nya året. Jag sörjer det gamla som varit och allt jag inte lyckats åstadkomma. Alla människor jag gjort ledsna eller inte ställt upp för fastän jag borde. Det är verkligen en hemsk känsla som liksom får sin kulmen vid tolvslaget när raketerna brakar loss.
Läste Ems inlägg om raketrädslan och skrattade lite för mig själv (trots att jag var förfärad över det hon skrev)eftersom jag tidigare under dagen funderat på hur personer som upplevt krig reagerar på raketerna (läs detta inlägg för att förstå varför jag skrattade). Det måste ju vara fruktansvärt.
Jag fick svar ganska snabbt. Det är fruktansvärt. En kompis som är på tillfälligt besök i Sverige ringde livrädd upp mig strax efter tolvslaget och sa att det lät precis som under kriget. Jag fick kalla kårar.
Raketerna är en historia för sig. Jag förstår och tycker själv att det är mysigt. Men ur miljösynpunkt säkerhetssympunkt är det en katastrof. För att inte tänka på de enorma mängder pengar vi bränner upp inom loppet av sekunder. När vi var små brukade vi faktiskt fira nyår. Alla släktingar samlades vi åt god mat och smällde en mängd raketer på kvällen. Jag minns dock att min mor inför ett nyårsfirande samlade alla oss barn och frågade oss om vi inte tyckte att det var bättre att vi istället för att köpa raketer det åretn skulle skänka pengarna till ett par föräldralösa barn. Vi kunde ju faktiskt titta på grannarnas fyrverkerier. Sagt och gjort - efter det köpte vi aldrig köpt en enda smällare.
//Cherin
Jag håller med dig. Nyår är inget speciellt för mig. Men ändå så kunde jag inte lämna min mamma ensam igår och gå till ett lite roligare ställe för att fira. Jag gick ut hemifrån för att först göra mamma ledsen för att senare plinga på och överraska henne. Hon blev jätteglad....!!
efter en timma somna hon...jag fick se på tv i lägsta volym hela kvällen och vid tolvslaget stod jag helt ensam vid fönstret.
Vi tittar alltid på fyrverkeriet som staden ordnar. det räcker för oss. Då är det utbildade människor som har hand om raketer och bomber...det känns tryggt. Det håller på en kvart och sedan är alla nöjda. Jag tycker alla skulle kunna nöja sig med det.
Sen kunde man ju göra som din smarta mamma och ge de pengar man tänkt spendera på raketerna till fattiga barn istället.
Inlägg fylld med betänksamhet och medmänsklighet. Vackra ord du skriver, sis.
Bättre gå ut i friska luften o skjuta av ett magasin från kalashnikoven.
måste säga att jag själv var med om ett krig, det i Libanon 06.och det var verkligen hemskt, vi satt hemma i 4-5 dagar utan att gå ut och dom (israel) bombade konstant så man kunde inte sova eller drömma sej bort till ett tyst ställe. det värsta va ändå att man var rädd hela tiden, även när vi kom hem till sverige kunde man höra bomberna, varje dörr som stängdes hårt och vare åska eller blixt blev som en påminelse.. även att de va en 4 år sen finns rädslan fortfarande kvar, men det är nått me just fyverkerier jag blir inte rädd av dom jag blir helt hypnotiserad. kan det bero på att jag var riktigt rädd under kriget och nu bara vill konfrontera den rädslan eller vill jag bara vara modig och stå mitt i allt och glömma min svaghet...?
jag har ingen aning
