Ensam är svag
Jag är borta en dag och Mohammed tyckas konvertera bloggen till en lekstuga. Jag tolkar Khalailah sången som ett rop på hjälp. Egentligen är det Mohammed som sitter där på sängen och sjunger om mig, han vill att jag kommer tillbaka till bloggen. Jag känner mig rörd lillebror. Men nu blir det allvar igen. I´m back.
Terapi är ju värsta grejen här i västvärlden. Psykoterapi, ljusterapi, skratterapi, familjeterapi...ja du fattar. Vi har blivit matade med "ensam är stark" att vi försöker göra allt själva. Tack vare en schysst välfärd klarar man sig ganska bra. Vi tar sällan hjälp, betalar hellre en barnvakt än att fråga grannen om h*n kan vakta våra ungar osv. När vi väl har blivit ensamma- ja då inser vi att vi kanske inte är så himla starka ändå. Vad gör vi då? Jo vi betalar terapeuter för att ha någon att prata av sig hos. På något sätt är det så tragiskt. Missförstå mig inte psykologer är toppen. Min största dröm var att bli psykolog. Det blev jag inte, men däremot min storebror och min lillasyster som är på god väg. Men det är ändå tragiskt. Att så många lever i ensamhet. Att man inte kan ta för givet att man alltid har vänner som ställer upp när det blir svårt.
Hur som helst, även min hjärna har blivit infiltrerad av den här terapivågen. Just nu är jag i starkt behov av varmt-bad-terapi, massage-terapi och medelhavstemperatur-terapi varför inte lite jag-ska-bli-din-personliga-kock-och gratis-laga-din-mat-för-resten-av-ditt-liv-terapi? Just det, eftersom jag nu ätit GI-riktigt i två veckor skulle en choklad-terapi inte sitta så dumt.
//Cherin
min lilla syster har frivilligt(läs: jag tvingade henne i 2 timmar tills hon gav upp) ställt upp på att göra kokosbollar till mej så min choklad-terapi är på god väg nu! haha ;D
Det bästa som finns är släkten när man är i behov av hjälp. Jag är aldrig så stark som när vi är tillsammans. När min pappa dog och alla var på begravningen så kände jag deras kärlek så stark så jag kunde ta på den. Jag orkar vad som helst tillsammans med dem. Jag förstår inte dem som väljer bort den styrkan som kärleken i en släkt kan ge. Vänner fungerar på samma sätt. Vänner är för livet - till döden skiljer oss åt.
Ja nu behöver nog alla lite jag-vill-bli-bortskämd-terapi för att klara av kylan. Eller så kan vi skicka kärlek till varandra allihop så kanske kylan ger vika.
Jag skrev ett inlägg en gång. ( http://alltutom.blogg.se/2009/november/ett-inlagg-om-katter.html#comment )
Fick en kommentar som sa att det påminde om den här länken. ( http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/annikamarklund/article6003040.ab )
Det påminner lite om det du skrev också. Intressant att många tänker på att det är så men inte ändrar någonting. Ja, jag tycker du kan läsa den krönikan. Den är bra skriven. Precis som din text också är. =)
Åååh, chokladterapi vore något.
Får man välja en speciell sorts choklad? Skulle gärna terapisiera mig med den där Fazer-chokladen som har mariannekarameller i sig.
Jag håller med dig fullt ut och jag är säker på att många andra där ute tycker likadant :) När man är ensam är man bara sååå svag...det enda man kan tänka då är hur man saknar familjen och vad alla vänner gör/är!? Sen försöker man fylla en tomhet inom sig, oftast tråkigt nog med "falsk lycka" som jag kallar det ;) t ex. shopping, alkohol mm mm Jaa som du säger så slutar det med att man blir helt desperat och behöver en terapeut.
