När jag läste skämtet nedan kom jag osökt att tänka på muslimers förhållande till lögn.

Inom islam är det förbjudet att ljuga, det anses vara en synd. Synen på lögnen kommer från att man anser att lögn endas används för att dölja fel som man har gjort. Om man inte beteer sig illa så behöver man heller aldrig ljuga. En person som vill bli en bättre människa brukar därför få det enkla rådet. Sluta ljuga. När du slutar ljuga kommer du tvingas bli en bättre människa eftersom få av oss vill stå "blottade" inför andra när det gäller våra misstag och brister i karaktär.

Som de flesta andra regler har även denna ett undantag. Muslimer får ljuga i tre situationer.

1) I krig.

2) För att skapa fred mellan människor. Om A frågar mig vad B sagt om henne ska jag inte säga att B sa att hon var en hemsk kossa utan att B sagt att hon saknar henne och gärna vill bli vän med henne igen. Typ. Ok man ska inte ta i men man ska i alla fall förhålla sig neutral för att inte spä på konflikten och istället kanske säga att B inte sagt något alls.

3) Makar får ljuga för varandra för att behålla hushållsfriden. Nej inte riktigt så, men man får överdriva i komplimanger. Till exempel, om min man säger till mig att jag är vacker som månen, att jag lagar världens godaste mat eller att jag är den vackraste kvinnan i världen så vet både han och jag att det inte är sant.

Men han skulle bara våga säga något annat.


// Cherin