Små änglar behöver också respekt
Åkte idag ut med min son till Nickis äventyrslek som är en inomhuslekplats för barn (och vuxna för den delen) här i Uppsala. Man förbereder sig alltid för en kul dag men av någon anledning slutar det alltid med att jag blir illamående när jag ser hur vissa föräldrar behandlar sina barn.
Barn saknar ju en sak, som svensken så desperat klamrar sig fast vid, den oförklarligt hysteriska oförmågan att ta kontakt med främmande. Det är så oerhört vackert att se, hur barnen på nolltid finner sina vänner, presenterar sina föräldrar för varandra och så vips lyckas de stammande föräldrarna krysta fram en liten presentation av sig själva och ett och annat leende.
Hur som helst, med hundratals ungar springandes omkring, skrikandes och stöjandes kan man vara säker på att man finner någon som man stör ihjäl sig på. Så också denna gång. men inte ett barn, utan en vuxen. Jag förstår inte hur barn ska lära sig vett när de växer upp med idioter till föräldrar. En flicka som klättrat på hoppborgen skulle (med rätta) bli tillsagd av sin mamma. Problemet var bara att mamman gav flickan en utskällnong som varade i ett halvt årtionde och som grävde ner flickans självförtroende tre mil under marken. Jag förstår inte! Under den timme som mamman var där med sina barn hackade hon konstant på dem. Jag fick stensätta mig för att inte flyga upp ur stolen och låta mamman smaka på sin egen medicin.
Eller som den gången jag åkte till Skara Sommarland med pysen. En pappa tvingar sin 4 åriga dotter att åka radiobilar. "Men pappa, jag viiiiill inte" skriker flickan helt rödgråten efter mer än 19 minuters övertalningsförsök från pappans sida. "Om inte du kommer hit och ställer dig i kön så åker vi hem med en gång, och så blir det inget godis." Jag stog bara och gapade. Hur sjutton tänkte han? Jag har banne mig betalat för ett åkband så nu ska hon åka alla karuseller minst hundra gånger eller tills hon spyr?
Jag förstår verkligen inte, hur man kan förvänta sig att barn ska visa respekt för vuxna - och för sig själva - om man inte själv visar dem en tillstymmelse av respekt.
//Cherin
ÅÅhh hatar sånt!!!! Såg en pappa och hans två döttrar vid Ica en gång. De hade handlat och pappan hade låtit hans barn bära alltihop! Han bar inte en enda vara! Nothing! Nada! Och det sorgligaste var att en av döttrarna (som var i typ 6-7 års åldern) sade att hon inte orkade bära, men pappan hjälpte inte till!
Så sant, men eftersom vuxna kan allt och alltid vet bäst så spelar det ingen roll, barnen ska lyda. Gillar eran blogg!=)
Mår illa när jag ser sånt.
Hoppas ni får en bra dag!
Salam
Tyvärr kan man inte uppfostra föräldrar. Jag ser det allt som oftast i mitt jobb som förskollärare. Jag kan ge tips på hur vi arbetar med barnen, men jag kan tyvärr inte tvinga föräldrar att ändra sitt sätt. Sen undrar de hur jag lyckas så bra med deras illbattingar till barn...kanske för att jag är så lugn. Jag bemöter barnen som jag själv vill bli bemött.
Ja, det är sorgligt. Kanske borde man som vuxen ingripa oftare när man blir vittne till dumheterna.
Säga till att det inte är okej. Så att barnet får veta det om inte annat.
Håller absolut med dig, vill hänvisa till låten Ikaros av Björn Afzelius, den beskriver ganska bra det som du skrev om.
Det sista stycket:
Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt
Det är så rätt så rätt. Jag testade en sak när Egoina var liten. Jag (medvetet) bad henne aldrig knacka på en dörr innan hon gick in (om den var stängd), men jag praktiserade alltid att knacka på dörren till hennes rum. Automatisk gjorde hon samma sak till vårt sovrum eller andra gånger när en dörr var stängd. Den respekt man visar barnen får man automatisk tillbaks, i varje fall som oftast.
det finns en del föräldrar som tar ut sin ilska på sina stackars barn. tycker så synd om dom. hoppas ja aldrig blir en sån mamma.
Jag har börjat uppmärksamma sånt mer och mer efter att jag fick min lilla tös. En del människor lämpar sig helt enkelt inte till att bli föräldrar...eller kan de omskolas?
