Han som alltid ler
Efter en tids pendlade börjar man känna igen ansikten på tåget.
Jag vet tex att den där mannen som ser latinamerikansk ut kommer att leta efter en övergiven tidning. Jag vet också att den där medelålders kvinnan kommer kleta på på tok för mycket mascara och förvandla sina ögonfransar till spindelben innan vi ankommit Stockholm. Jag vet också att den spinkige it-killen kommer snacka oavbrutet och på tok för höjljudt om kursen han ska hålla i maj.
Sen finns det en kille som är omöjlig att missa. Har du en gång sett honom kommer han förfölja dig för resten av ditt liv. Att du ser honom var och varannan dag gör alltså inte saken bättre.
Det är han som alltid ler. Oavsett om du haft en bra dag, dålig dag, arg dag, irriterande dag, you name it, han ler. Inte bara när han tittar upp och möter din blick, nej nej. Han halvsover oftast hela resan till Stockholm. Men han ler ändå! Ett riktigt flin sträcker sig i princip hela vägen från vänster örsnibb till den högra. I sömnen! Första gången tyckte jag det var trevligt och smittsamt. Härligt! Men med tiden...ett helt år senare börjar jag ta det personligt. Hur lycklig kan man vara?! Känner han inga sympatier för oss andra som lever mänskliga liv? Skäms han inte?!
Jag sätter mig alltid så långt bort från honom som möjligt. Helst på flera vagnars avstånd. Inte för min egen skull utan för hans. Han vill nog inte få stryk av en överarbetad småbarnsmamma som påminns alltför väl om sina brister.
Skäms du lycklige svennebanan, skäms! 
Och som ni är vana att se mig..som kompensation liksom.
Läsa mer om mina tågmöten? Läs här och här.
/Cherin
Det är rätt roligt med såna man ser varje dag. Plötsligen upptäcker man att man hälsar på varann, men kommer inte på när och varför man började med det. Jag har även upplevt att börja prata med folk och vet inte när jag började prata med de. Det finns faktisk en kvinna jag brukar prata med på morgonen som jag har blivit känd med på just det sättet, vi har sätts så många gånger att vi till slut tror vi känner varann.
Ha, ha, ha. Känner precis igen "dina" personer. Samma här... fast på bussen.
Å det värsta jag vet är ett permanent planterat flin på läpparna. Har en kollega som har det "på" hela tiden åsså svarar hon alltid "ja, ja, hi, hi" även om frågan krävde ett nej. Det har liksom blivit en "sport" för mig att ställa nej-krävande frågor. Men hon flinar än.... grrrrrrrrrrrrr
underbart med människor som alltid ler.
ETT leende kan förändra en hel dag, jag ska bli en leende människa.
Sv: hahaha en öm punkt kan man säga ja. känns skönt att det faktiskt finns andra som lider.
Jag tyckte jag gav igen i mårse då jag höjde volymen och startade damsugaren som jag sedan slog hårt mot listen mot grannen. problemet är att jag inte vet om han var hemma elr inte.
men med musiken.
jag tycker att det är störigt även INNAN kl 22.
alltså det är okej till en viss volym, att det dunkar när jag ska sova gör mig inget så länge inte hela lägenheten skakar och sålänge jag inte kan sjunga med i texterna. då är det okej.
men inte ens på eftermiddagen är det roligt med förhög musik hos grannarna.
