Mamma ringde mig igår. Hon kom att tänka på mig när hon och mormor pratade om skämt som de fick höra som yngre.

Hon: Jag kom att tänka på dig när jag hörde skämtet igen.
Jag: Berätta.
Hon: Ok, berättelsen heter visdomspulvret.
Jag: Jaja, kom till saken bara.
Hon: Ok, förr i tiden fanns det något som hette visdomspulver. Det var till tröga människor som inte kunde fatta kloka beslut och aldrig visste när det skulle tiga. Det var mycket dyrt, och svårt att få tag på, men vem vill inte vara smart.

På den tiden fanns det en kille som väldigt gärna ville ha detta pulver. Han var nämligen en av de få som trodde att det skulle funka. Fast folk avrådde honom begav han sig ut i öknen, till beduinerna som tillverkade pulvret.

Killen: Hej, jag skulle vilja ha lite smartpulver.
Beduinen: Det finns inget sånt
Killen: Jo det finns det.
Beduinen: Nej
Killen: Jo.
Beduinen: Ok, kom hit imorgon på morgonen ska du få lite.

Killen kommer dit dagen efter och ser att beduinen väntar på honom:
Killen: Har du mitt pulver:
Beduinen: JA. Här varsågod, säger han och sträcker fram lite brunt pulver.
Killen: Slänger i sig allt och utbrister sen:

Va fään det e ju hundskit!!

Beduinen: Ser du, redan lite smartare...

Mamma tyckte att det var bäst för mig att få höra sanningen...

// Mohammed