Tävling
På onsdag åker jag till Göteborg, för att utbilda vår personal på Göteborgskontoret. Det ska bli trevligt. Jag får en lägenhet på avenyn ons-sön, så om det finns någon göteborsk flamma i närheten som vill ta en fika så hojta till. NEJ, inte TILLUTEN såklart.
Ok låt oss vara allvarliga en sekund här. Angående mitt tidigare inlägg så vill jag tacka för alla kommentarer. Jag ska försöka svara på så många jag kan ikväll. Jag startar också en tävling här på bloggen. Skriv vad ni vill om ämnet annorlunda. Den kommentar som gör starkast intryck på mig har chansen att vinna boken Annorlunda- unga tankar i text och bild, som handlar om ungdomars erfarenhet om att vara annorlunda. En del kändisar är med och berättar om sina upplevelser. Boken är lite speciell, håller man upp den mot webcammen så spelas det upp en film på datorn.
Yalla skicka in era bidrag.
// Mohammed
jag har alltid varit annorlunda.. eller vad man ska säga. Jag är rödhårig och blev mobbad för det en liten period i mitt liv. Men den dära lilla perioden gjorde mycket. Det började med att "skojarna" i klassen började säga "brandkåren, koom" eller Rödluvan, eller vad som helst. Jag hatade mitt hår. Varför fick jag rött hår när jag kunde ha varit blond eller brunhårig?
Läraren såg detta och tack och lov så pratade hon med killarna OCH tjejerna som mobbades. Men så är det inte för alla. Nu älskar jag verkligen mitt hår men det tog flera år (och en massa komplimanger senare) att inse att rött hår är också fint. Kids are cruel.
/ Lie
Hela jag är annorlunda, räcker det?:D
Skämt åsido men jag ska försöka skriva något vettigt, vill verkligen ha den där boken (det där med att en film spelas upp om man håller den framför en webcam låter sjukt,??)
Kan ju börja med att säga att jag var den första "blatten" på min skola och redan då kände jag mig annorlunda. Dock på ett bra sätt faktiskt. Tur nog blev jag inte bemött på samma sätt som du och dina syskon (tackar gud för det) blev utan för min del handlade det om coolhet. Jag hade mörkt hårt medans alla andra hade ljust, coolt. Jag kunde räkna på arabiska - alla andra, not so much, coolt. Alla ville fläta mitt hår för att det var mkt tjockare, coolt. Jag hade en pappa som bar på en klänning (abaya) medans deras pappor hade jeans, coolt.
Dock förändrades det när jag blev äldre då alla började kalla mig för astma och inte asmmaa, vilket var mindre coolt. Plötsligt blev jag tjejen med det sjukt konstiga namnet. Jag brukade alltid kontra med att mitt namns fanns innan dem ens kom på en sjukdom som heter astma men det gick aldrig hem.
Tillslut lärde jag mig att älska mitt namn. Det var annorlunda. Då på ett dåligt sätt men idag på ett skit bra sätt. Människor minns alltid vad jag heter eftersom det är så pass annorlunda vilket för mig är oerhört, coolt.
Att vara annorlunda är någonting som präglar oss hela livet. Redan när man är liten är det så viktigt att inte göra fel. Att inte vara fel. Och den som faktiskt vågar smyga lite utanför ramen, den får det extra hårt. För det innebär att du syns.
Jag har känslan av utanförskap i bröstet. Jag har haft det sedan jag var liten och insåg att barn kan vara riktigt jävla elaka. Och att de är tillåtna till det också. För någonstans så lär de sig det. Och överallt finns det vuxna som inte ser, eller som inte bryr sig. För de tänker inte på att utanförskap kan göra lika ont som ett slag. Och utanförskapet kommer just av att vara annorlunda. Det har gjort mig så ont att vara annorlunda. Så ont att jag i hela mitt har behövt skämmas och gömma undan mig själv. Jag minns att jag någon gång i femte klass bara begravde alla känslor, allt som var jag, och blev någon annan. Det hjälpte mig inte att bli mindre annorlunda, men det fick mig att stå ut. För då kunde jag låtsas att ingenting nådde mig. Att jag inte alls blev ledsen. Jag minns också att jag inte kunde gråta över det, för det skulle innebära att jag släppte fram någonting som inte fick synas.
Men det går inte att begrava känslor utan att bli lite knäpp i huvudet. Så jag ramlade rätt så jävla hårt. Och då blev jag naturligtvis ännu mer annorlunda, med ärren på armarna.
Hela livet har för mig gått ut på att försöka vara något. Någon. Fast jag har aldrig vetat vem eller vad jag ska vara, eftersom jag aldrig har kommit underfund med vad som är RÄTT. Och det är väl egentligen inte förrän nu som jag har insett att det inte finns något rätt sätt att vara på. För alla är vi ju olika individer.
Och det är först nu som jag har insett att man ska vara stolt över att vara annorlunda. Jag ska vara stolt över att jag var den enda 12- åringen i min klass som tyckte att det var okej med homosexuella. Jag ska vara stolt över att jag klädde mig som jag ville, trots att inte ens lärarna samtyckte. Jag ska vara stolt över att jag har ärr på armen, och inte SÅR, för det innebär att jag har tagit mig ur ett helvete men fortfarande kan stå rakt. Jag ska vara stolt över att vara jag, för det finns ingen annan som är bättre på det än just jag själv.
Och det är så vi alla ska tänka.
Trots alla hårda ord som jag har fått utstå under åren. Trots att jag aldrig hade en enda kompis som backade upp mig. Trots det så stod jag rakryggad och sa ifrån själv. Det fick konsekvenser, det tog hårt på mig och jag blev psykiskt sjuk. Än idag har jag men av hur det kändes att vara så annorlunda. Och än idag kan jag må dåligt när jag känner hur folk tittar snett. Men, jag stod rakryggad.
Det ÄR bra att vara annorlunda, att bryta från mängden. För det innebär att du tänker själv. Och det innebär fram för allt att du är modig.
SNälla ha läsarträff?!
Det hör väl kanske inte hit egentligen, men en sak som jag undrar lite över och som jag tycker är både annorlunda och lite konstigt är att Cherin fortfarande är 25 år och Mohammed 19 och inte blir äldre.
I alla fall om man ser till presentationen på bloggen.
Jag skulle vilja lära mig hur ni bär er åt ;D
Annorlunda, är det egentligen en definition av något? Vad jämför vi med egentligen? Den perfekta killen i paralellklassen eller den skitsnygga tjejen på gympan? Det är ungefär som ordet "normal", vem bestämmer egentligen vad som är normalt eller inte. Vem bestämmer om jag är annorlunda eller normal?
Att vara annorlunda är något vi alla borde sträva efter. Att våga sticka ut och att våga gå mot strömmen. Att våga vara sig själv även om man klassas som annorlunda, det är att visa mod.
När jag var yngre hade jag ett väldigt överbett. (För att ge er en uppfattning kunde jag få in hela min tumme när jag hade stängd mun bakom mina framtänder. Jag retades en del, och jag hatade hur jag såg ut i munnen. Men som tur var hade jag några riktigt bra vänner som inte brydde sig om det, de struntade i att jag såg annorlunda ut i munnen. Det kommer jag vara evigt tacksam för. Utan dem hade jag nog inte mått lika bra som jag gjorde.
Idag har jag "normala" tänder efter att ha haft tandställning. Jag ser kanske inte lika annorlunda ut som de andra. Men jag gör allt för att inte smälta in i mängden.
Anorlunda är alla på sätt och vis, att vara anorlunda är inget fel alla är ju anorlunda på ett sätt och det är inget att skämmas åt. Jag kanske har anorlunda ben eller öron men det ska man ju inte bry sig om. Alla är ju ändå lika mycket värda det finns ingen som är mycket värdare en den andra. Jga kanske är 12 år och typ min mamma 36 men det spelar ingen roll alal är ändå lika mycket värda. Om typ jag har en svart tröja där det är barbie dockor på och ett par snorgröna byxor på mig,jag bryr mig inte vad dom säger alla har anorlunda stil man ska inte köpa saker man inte gillar bara för att en tröja är inne och alla har den typ.Om du inte gillar tröjan köp den inte då, alla har ju en anorlunda stil och personlighet. Bara för mian kompisar gillar fotboll och jag är den enda tjejen i klassen som inte gillar det men då ska man inte skämmas för att jag inte gillar fotboll jag kanshe gillar basket eller handboll, Det är bra att var aannorlunda det är bra att ha olika kläder, det är bra att inte gilla som dom andra. Det var det jag ville skriva \Ahlam
De flesta som kommenterat här skriver om sin svåra tid vilket är hemskt,
men varför ska det vara något negativt att vara annorlunda?
Jag tror ingen riktigt har haft en perfekt skoltid pga den anledningen att INGEN är den andra lik, det är det som gör just dig speciell. Det är en omöjlighet att inte vara annorlunda.
Men många andra finner det som en negativ egenskap att vara unik, men de som retar har inte sett sig själva i spegeln.
(Tänker inte skriva om vad som hänt under min skolgång för det är inte relevant anser jag)
Mycket av det goda i världen kommer från dom som vågat vara unika, följa sitt hjärtats röst.
För vad vore världen om Gandhi, Dr.King och många andra beundransvärda människor gjorde som "alla andra"?
Att vara annorlunda borde hyllas, borde vara en egenskap att sträva efter. Inte att skämmas för den man är.
Våga vara annorlunda. Våga vara unik. Våga vara speciell. Våga vara du.
-
Det konstiga är ju att alla vill vara något speciellt, sticka ut, vara cool, inte som andra men på ett sätt som är som alla andra. För de som verkligen är speciella, annorlunda och coola och går sina egna vägar är ett hot och ska stötas ut. Ingen vill ju vara den som inte får vara med så alla försöker hitta någon likhet att samlas kring. Jag skrev om det på bloggen. Det är inte förrän någon från yttre rymden kommer som du tycker att somaliern är som din bror...för han är ju i alla fall människa...men det är han ju alltid. Varför kan vi inte se det?
Hej Mohammed. Jag skrev en krönika för nästan 3 år sen om att vara annorlunda. Istället för att skriva den här så tänkte jag att jag länkar den och bidrar med mitt bidrag på det viset.
http://effekt.rb.se/Material/Kronikor/Nora/
Ha det så bra!
En gång i tiden kände jag mig annorlunda, både på gott och ont. Då gick alla andra plötsligt ut med att de var annorlunda.
Att veta att folk precis som jag är annorlunda men ändå beter sig som de gör, kändes faktiskt jobbigare än att vara annorlunda. (När man går i högstadiet småtjafsar folk om precis allt.) För mig har det alltså varit jobbigt att behöva identifiera mig med personer som jag, om man ska vara helt uppriktig, måste ha sett ner på.
Jag är säker på att jag inte är ensam om att känt så någon gång.
Sverigedemokrater är annorlunda från mig då de lider av intolerans, precis på samma sätt som alla är annorlunda på något sätt, men jag skulle aldrig utsätta de för utanförskap.
Ingen förtjänar det.
Numera försöker jag inte tänka så mycket på vad som är annorlunda och vad som är normalt. Jag prioriterar att försöka vara schysst. Det mår alla bra av.
Kul att ni tar upp det ämnet här, vi talade nämligen om precis detta idag i skolan då vi avslutade en hemtenta där vi skulle skriva vad vi ansåg att socialpedagogik var. Den bästa definitionen av ordet annorlunda tycker jag är:
I dagens samhälle strävar alla efter att vara speciella individer men INGEN vill vara annorlunda i den mån att man avviker från samhället. Att vara speciell kan visa sig på olika sätt, bland annat genom en "egen" eller "udda" klädstil, musiksmak, vanor osv. Det kan även vara tatueringar, intressen, umgänge och liknande.
Det jag ser som intressant i detta är just att nästan alla strävar efter att vara speciella - vara den ENDA som är så. Men saken är ju den att det finns flera andra, ta exempelvis de så kallade "EMOsarna", dem är sååå speciella med allt, ingen är som dem - men tänk efter, det finns ju massor av dem! Och egentligen, tänk vad tråkig vår vardag skulle vara ifall alla var likadana. En person är aldrig avvikande i den grad att den är den ENDA, trots att det många gånger kan kännas så.
Men just annorlunda då. Ingen trivs med att känna sig annorlunda, man vill passa i det "normala". Normalitet är något samhället med dess regler, riktlinjer, normer och värderingar utformar. Det som kan anses normalt i vissa kulturer och sammanhang kan anses onormalt i andra. Ta exempelvis en skåning - i skåne pratar han precis som alla andra men kommer han till Stockholm avviker han helt plötsligt med sin dialekt. Att gå steget längre är att ta ex. en iranier. Att ha brunt hår, bruna ögon och kunna arabiska är i Iran en mer eller mindre självklarhet men kommer man till Sverige så är man helt plötsligt avvikande vad gäller både utseende och språk.
Men vad kan man då lära sig av detta? Jo, gå alltid in med den inställningen att de personer du möter är en människa, en individ. Denna människa handlar på vissa sätt men den är INTE sina handlingar.
Lär av varandra, ta vara på varandra, se varandra med dess likheter och skillnader, älska din nästa och vårda dem som satt dig till världen. Se allas lika värde och döm inte i förväg.
Vi ska nu börja med en ny kurs om makt, kön, etnicitet och sexualitet. Jag tror boken skulle passa väldigt bra till denna kurs men även min resterande utbildning då mycket bygger på bemötande av andra medmänniskor!
Ta hand om er,
kram Sarah
