Den första mars 2005 kl 9.09. Då äntligen. Då var nio månaders och 24 timmars förlossningskamp över. Vid den här tiden för sex år sedan hade jag gett upp. Jag ville inte ha något barn. Jag hade ångrat mig. Få det bara att sluta. Det är märkligt vad man klarar av. Smärtan, paniken, intensiteten och lyckan. Känslor som är obeskrivliga.. Och tiden går. Väldigt fort. Jag har fortfarande väldigt svårt att sätta ord på upplevelsen av förlossningen, så jag stannar här.

Idag ställde sig sonen framför spegel imorse och ropade till mig från badrummet. - Mamma, jag är säker på att jag blivit lite längre idag. Lite senare när han ätit frukost spänner han armarna och säger - Jag tror att min tröja blivit lite för liten mamma. Jag skrattar, men inser samtidigt att han har lite rätt. Han har växt. Blivit stor. Inte en liten bebis längre, trots att  jag fortfarande kallar honom "min bebis".

Min ängel har under dessa sex år skänkt mig oändlig glädje. Minnen, små glimtar som dem ovan som aldrig kommer glömmas bort. Och snart, om ett par veckor är det dags för en ängel till. Nya minnen, nya orosmåln, nya erfarenheter. Insha allah. Jag längtar.

9.09. då förändrades mitt liv


/Cherin