Göteborg har det mesta. Närheten till kusten, den grymmaste dialekten och det trevligaste folket. Men en sak saknas. I alla fall ett par dagar till. Den 17 juni hålls den första fredagsbönen i den nya moskén. Äntligen får Sveriges näst största stad en anständig moské. Det har tagit över 20 år från att tanken väcktes till att moskén nu äntligen står färdig. I dagsläget pågår de sista finputsningarna. Jag hoppas nu att de bedjande kan ta sig dit utan att utsättas för brott och att moskén klarar sig undan de elakaste motståndarnas våld och förstörelse. Grattis alla göteborgare!
                     

Jag vet inte hur vanligt det är men jag måste erkänna en sak. Jag har helt och hållet befunnit mig i en bubbla sista tiden. Jag som annars anser mig vara rätt så uppdaterad på vad som händer i världen har inte kollat på nyheter på tv eller läst en tidning en enda gång under de senaste 2 månaderna. All världens hemskheter har liksom känts för tunga för mig. Klarar inte riktigt av att ta till mig det. Upplever istället att jag vill lägga all fokus på mina barn. Vet inte om det är vanligt att man känner så här i samband med att man får barn, jag tycker det börjar bli lite besvärande eftersom jag inte "hänger med" längre. Men så fort jag slår på nyheterna så byter jag kanal omgående.. orkar inte riktigt än. Istället lyfter jag upp min bebis och sniffar lite.. eller kramar om min Bilaal som nu blivit världens finaste storebror.

/Cherin

29 april 2011. Det var dagen jag blev tvåbarnsmamma. Jag har svårt att greppa det, att jag nu har två barn. Det är verkligen en magisk gåva att få barn. Jag hade gått 10 dagar över tiden. Jag var beräknad till den 19 april och trodde faktiskt jag skulle få bebis någongång då eftersom jag haft mycket förvärkar dagarna innan. Men sen stannade allt av. Jag mådde väldigt dåligt hela min graviditet. Illamåendet var värst. Jag kräktes mig igenom hela graviditeten. Fram mot slutet blev det ohållbart eftersom jag vaknade och kräktes nattetid flera gånger.

Jag fick därför tid för bedömning om eventuell igångsättning kl 10.30 den 29 april. Min barnmorska sa till mig att inte ha några förhoppningar, vanligtivs startar man inte igång förlossningar förrän man gått 14 dagar över tiden för beräknad förlossning. Jag var alltså ganska säker på att det inte skulle bli någon bebis idag heller. Det var en fredag. Läkarbesöket tog lång tid. Det var CTG, och ultraljud och undersökning och samtal och bedömning. Till slut kom de båda läkarna överrens om att man borde kunna göra hål på fosterhinnorna (och på så sätt få vattnet att gå).

De ringer ner till förlossningen och jag är välkommen ner dit kl 13.00. Så fort jag fick beskedet blev det helt plötsligt verkligt. Jag skulle få en bebis. Och så kände jag paniken växa. Tänk om det skulle bli lika dramatiskt som med Bilaals förlossning?

Kl 14 gick vattnet. Kl 15 fick jag värkstimulerande. Kl 16 sattes ryggbedövningen.

Under Bilaals förlossning var jag en duktig flicka. Den här gången var jag mer, hur ska jag säga.... utåtagerande.

När narkosläkaren kommer in frågar jag (gråtandes): Kan du snälla snälla, förklara för mig varför man gör så här mot sig själv? Hur dum får man vara?!

Smärtan man känner när man föder är helt obeskrivlig. Mot slutet hjälper ingen bedövning.

Jag till barnmorskan: Snälla, snitta mig, döda mig, gör någonting. Jag vill inte leva mer.
Barnmorskan: Men Cherin, jag kan ju inte döda dig.
Jag (storgråter) : Men jag ber ju dig, snälla, vad ska jag göra för att du ska lyssna på mig?
Barnmorskan: Föd barn Cherin, du vill inte dö. Du vill ju ha en bebis.
Jag (relativt högljutt): VAD ÄR DET DU INTE FÖRSTÅR??!! JAG VILL INTE HA NÅGOT JÄKLA BARN, JAG VILL DÖÖ!!

och sedan när det var dags att krysta

Barnmorskan: vad duktig du är Cherin, du är stark.
Jag (ännu högre ljudnivå): LJUG INTE FÖR MIG. SÄG INTE ATT JAG ÄR DUKTIG NÄR JAG VET ATT JAG INTE ÄR DET! JAG HATAR NÄR FOLK LJUGER!!

Till slut kom han. Min Benyamin. Kl 21.43. 10 fingrar. 10 tår. 4050 g och 52 cm lång. Kändes helt overkligt. Overkligt att jag överlevt, att jag fått barn. Att han mådde bra. -Är han verkligen min, frågade jag barnmorskan när hon la honom på mitt bröst. Det var han intygade hon.


Den kraft man får när man föder är enorm. Det är så mycket känslor inblandade. Så mycket smärta och rädsla, som sedan omedelbart, på bara en sekund förvandlas till lättnad och glädje (smärta finns dock kvar, den som säger annat ljuger).


Innan barnmorskan går av sitt pass kommer hon tillbaka in i rummet. - Cherin, jag ljög inte för dig. Du var duktig.

Det blir mycket barn- och vårdinlägg från mig framöver! Just sayin...

Jag var 20 år när jag fick min son. Den prövningen vi var med om i Syrien skakade verkligen om mig. Det tog flera veckor innan vi fick reda på provresultaten. Dessutom fick vi veta att ha kunde ju vara allergisk mot fler saker än de han testats för. Rädslan över att förlora honom och att själv vara "orsaken" till detta är obeskrivlig. Jag bodde under Bilaals första år i Stockholm bara ca 50 meter från en vårdcentral. I början var jag så nervös att jag inte vågade mata honom om inte vårdcentralen var öppen. Ett problem till som vi hade var att han inte behövde på i sig det han var allergisk mot för att reagera, det räckte med att någon annan som ätit det tog i honom, eller att det fanns i luften. Ja, ni förstår, det har blivit en och annan akutresa till sjukhuset (både med och utan ambulans).

Hur som helst, ca 2 månader efter att vi fick adrenalinsprutan som vi ska använda när det blir livshotande blir jag uppringd på min mobil. Samtalet var från Apoteket. En nervös kvinna presenterar sig och frågar sedan om det stämmer att vi hämtat ut en adrenalinspruta några veckor tidigare. Jag svarar ja. Hon frågar om vi använt den och jag svarar nej. Jag hör hur hon pustar ut och säger sedan "nä men åh vad bra". Hon ber mig kolla upp serienumret på sprutan och ber mig sedan omgående komma in med den.

Jag lovar att komma in med den men är så nyfiken att jag bara måste fråga. Varför?

Kan ni gissa? Leverantören hade "råkat" lägga vuxendos i barnsprutorna. Vuxendos adrenalin till ett spädbarn. Vuxendos. Jag rös i hela kroppen och kunde inte hejda tårarna. Jag undrar än idag hur de kom på sitt misstag. Jag hoppas att det inte var genom att något barn fick det i sig. Vuxendos. Herregud!

/Cherin

När min son Bilaal var 1 månad gammal började jag misstänka att han var allergisk mot något. Jag helammade honom men upplevde att han fick utslag. Jag kontaktade bvc som sa att det inte var allergi utan hormonprickar. Efter ytterligare två månader när prickarna inte var borta var jag tillbaka på bvc. De rekommenderade att jag skull byta tvättmedel. Trots det försvann inte utslagen. Lillen kunde ligga och klia sig (eller försöka) i timmar. Han kunde också plötsligt svullna upp på olika delar av kroppen och få stora nässelutslag. Jag bad om att de skulle göra allerigtester men det ville de inte, han var för liten. Istället skulle jag utesluta följande ur min kost : nötter, mjölkprodukter, ägg, citrus, fisk och skaldjur, vete och andra glutenprodukter. Sedan skulle jag återinföra en sak i taget och se vad han reagerade på. Men allergi? Nej, det trodde läkaren inte att han hade.

Det hela funkade dock inte eftersom han fortsatte att reagera trots att jag uteslutit allt.

När Bilaal var 5 månader fick han sin första smakportion. I Algeriet, min mors hemland är det vanligt att man ger barn mannagrynsgröt som första mat. Det skulle vi inte ha gjort. Han fick en allergisk chockreaktion. Inom tio minuter hade han svullnat upp till sin dubbla storlek och förlorat medvetandet. Jag har aldrig sett något så otäkt förut och har aldrig varit så rädd i mitt liv. Jag är så tacksam att vi inte befann oss i Sverige för vi hade inte hunnit till sjukhuset här. Nu var vi i Syrien och befann oss två minuters springväg till närmaste sjukhus/läkarpraktik. Jag minns hur jag springer efter min mor som tagit min som och satt av mot sjukhuset, samtidigt som jag ber till Gud att inte ta honom ifrån mig ännu, låt mig behålla honom lite till.

När vi kom tillbaka till Sverige fick jag en ny tid hos läkaren med en gång. Nu krävde jag att han skulle testas. Fick äntligen träffa en läkare som gick med på det. Det visade sig att han hade jättemånga allergier. 14 st och samtliga var livshotande.

Ja, det har varit en resa, men allt har gått bra till slut, även om det varit kämpigt, alltifrån att få barnomsorg att fungera till att få rätt mediciner.

Idag har vissa av allergierna försvunnit. Han kan tex idag äta både potatis och vete/råg/havre vilket är enormt för oss ( När jag bad läkaren testa potatisallergi sa hon att man inte kunde vara allergisk mot potatis, det visade sig att hans allgeri mot potatis var betydligt starkare än den mot gluten som orsakade chockreaktionen). En helt ny värld öppnades den dagen han kunde börja äta det.

Igår hade vi en ny kontroll. Jag ville att man skulle kolla om äggallergin blivit bättre. Läkaren (som var ny) berättar att testerna som man tog för ett och ett halv år sedan såg jättebra ut och att hon inte tyckte det behövdes ta nya tester utan att vi kan börja lite smått och testa hemma. VAA?!! Men, varför har ingen sagt något, undrade jag? Det är 1 år och 5 månader sedan testet togs!  Ja, svarade läkaren, det var ju lite tråkigt.

Jag tänker att personen som ansvarade för testet måste vara väldigt oengagerad, inser inte hur enormt mycket ett sådant besked betyder för ett barn som har en extremt begränsad kost.

Hur som helst. Igår blev det köttfärslimpa (med ägg i) och idag pannkakor. Det gick jättebra. Lyckan är total. Alhamdulillah. Min son är inte längre äggallergiker. Det mina vänner är stort.

I förrgår satt jag i ett väntrum med min son. Med mig i väntrummet satt andra kvinnor som hade sina barn med sig. Barnen lekte och jag satt och pratade med lillen. Plötsligt ringer den ena kvinnans mobil, en  signal som lät som ett larm. Jag och de andra i rummet blev skrämda och trodde för några sekunder det var ett brandlarm eller liknande. Mamman såg att vi blev skrämda och förklarade för oss att det var hennes "matlarm, eftersom hon brukar glömma att äta". Det blir uppenbart att kvinnan har någon form av ätstörning eftersom och är ordentligt underviktig. Hon leker med sina två barn och jag tänker att eftersom hon är så öppen med sin sjukdom så måste hon vara väldigt medveten om den. Hennes dotter ställer sig bakom ett bord och hon säger att hon vill bjuda sin mamma på fika. Hon ställer fram en liten sockerkaksform i plast som hon hittat bland lådorna.

-Kom mamma! Vi ska äta sockerkaka!

- Men lilla H ska jag verkligen äta en HEL sockerkaka? Det är ju jättemycket! Tycker du VERKLIGEN jag behöver det?

Det slår mig vilket enormt ansvar vi har som föräldrar. Vi för över beteenden på våra barn både medvetet och omedvetet. Det är inte lätt att växa upp som barn. Finns så mycket som kan påverka oss negativt.

Jag hoppas verkligen mamman blir frisk. Och att hennes barn växer upp med ett gott självförtroende så att de slipper tvivla på att de duger. För det gör de små knattarna.

/Cherin

Igår loggade jag in på bloggen, tänkte att det är dags att börja skriva igen. Jag skrev några rader, raderade och loggade ut. Inte än. Inte riktigt. Men idag kan jag inte stoppa mig. Jag är så fruktansvärt arg efter besöket på BVC.

Jag slapp det på MVC. Men inte på BVC. Efter vägningen säger hon att det var trevligt att träffa min man på hembesöket förra veckan. Han verkade ju snäll och trevlig. Han slår dig inte va?
Bara sådär. Pang på. Varför spara någon tid?

Jag är så himla trött på den här skiten. Trött på att alltid få den frågan bara på grund av att jag har hjiab. Undrar hur många Annor och Evor som får den frågan bara sådär på tal om ingenting. För jag får den förbannade frågan. Antingen frågar de om jag blir slagen, eller om jag valde honom själv, om jag blev bortgift mot min vilja. 

Och jag tänker, såg du inte min man? Hur snygg, snäll och trevlig han är? Varför skulle jag inte valt honom själv? Idiot. Du skulle med valt honom.
 
Så nu blir det till att byta BVC. Igen.

Cherin Awad

Den första mars 2005 kl 9.09. Då äntligen. Då var nio månaders och 24 timmars förlossningskamp över. Vid den här tiden för sex år sedan hade jag gett upp. Jag ville inte ha något barn. Jag hade ångrat mig. Få det bara att sluta. Det är märkligt vad man klarar av. Smärtan, paniken, intensiteten och lyckan. Känslor som är obeskrivliga.. Och tiden går. Väldigt fort. Jag har fortfarande väldigt svårt att sätta ord på upplevelsen av förlossningen, så jag stannar här.

Idag ställde sig sonen framför spegel imorse och ropade till mig från badrummet. - Mamma, jag är säker på att jag blivit lite längre idag. Lite senare när han ätit frukost spänner han armarna och säger - Jag tror att min tröja blivit lite för liten mamma. Jag skrattar, men inser samtidigt att han har lite rätt. Han har växt. Blivit stor. Inte en liten bebis längre, trots att  jag fortfarande kallar honom "min bebis".

Min ängel har under dessa sex år skänkt mig oändlig glädje. Minnen, små glimtar som dem ovan som aldrig kommer glömmas bort. Och snart, om ett par veckor är det dags för en ängel till. Nya minnen, nya orosmåln, nya erfarenheter. Insha allah. Jag längtar.

9.09. då förändrades mitt liv


/Cherin

Idag läste jag en text som fick mig att tappa andan. Vanligtivis brukar jag ju bara länka men den här är så stark att jag inte vill att någon missar den. Den är skriven av Jonas Hassen Khemiri och återfinns här.

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak i går. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city.

Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Han dog. Han som inte är vår bror. Men visst. Vissa kommer försöka sammankoppla honom med oss. Hans namn, hans ursprung, hans hårfärg. Tillräckligt likt (eller inte likt alls).

Jag ringer mina bröder och säger: Akta er. Ligg lågt i några dagar. Lås dörren. Dra för gardinerna. Om ni måste gå ut: Lämna Palestinasjalen hemma. Bär inte på någon misstänkt väska. Höj volymen i lurarna så att ni inte blir berörda av folks kommentarer. Blunda för att slippa folks blickar. Viska på tunnelbanor, skratta lågt på biografer. Smält in, gör er osynliga, förvandla er till gasform. Väck ingens och jag menar ingens uppmärksamhet.

Jag ringer mina bröder och säger: Glöm det jag sa. Fuck tystnad. Fuck osynlighet. Gå ut på stan endast iklädda julgransljus. Ta på er neonfärgade overaller, orangea bastkjolar. Vissla i visselpipor. Vråla hål i megafoner. Ockupera kvarter, ta över gallerior. Gör er maximalt synliga ända tills dom fattar att det finns motkrafter. Tatuera in PK FOR LIFE i svarta gotiska bokstäver på magen. Försvara alla idioters rätt att vara idioter tills ni tappar rösten. Tills ni dör. Tills dom fattar att vi inte är dom som dom tror att vi är.

Jag ringer mina bröder och säger: Förresten. Vilka då ”dom”? Det finns ju inga ”dom”. Däremot så finns det extremister på alla sidor som vill övertyga oss om att det finns ett ”dom”. Ett farligt hotfullt enhetligt ”dom”. Lita inte på någon som pratar om ”dom”. Alla som pratar om ”dom” är idioter. (paus) Särskilt dom som påstår att det pågår ett krig. Det finns inget krig hör ni det? Det finns inget krig.

Jag ringer mina bröder och säger: Okej. Det finns ett krig. Det finns flera krig. Fast inte krig på sättet som dom påstår. Kriget handlar om våra hjärnor. Kriget handlar om vår rädsla. Och när rädslan sätter sig i oss förvandlas flygplan till missiler och väskor till bomber. Mobiltelefoner blir fjärrutlösare, barnmat blir sprängdeg. All flytande vätska är potentiellt explosiv. Alla svartskäggiga män är potentiella bombbärare. Alla blonda män är potentiella lasermän. Och när rädslan sätter sig i oss börjar vi frukta framtiden och längta tillbaka till i går. Vi börjar önska att man kunde vrida tillbaka klockan, det var så mycket bättre förr, när män var män och kvinnor kvinnor och ingen var homosexuell. När vi hade faxapparater i stället för internet och skampåle i stället för rättssystem. Med nostalgiska miner minns vi spettekakor och knätofsar, bysamhällen och spöstraff. Det var så mycket enklare då. När gränserna var tydliga och fienden hade ett (och bara ett) ansikte. Men alla är inte rädda. Vi vägrar låta oss skrämmas, vi går med stolta miner in i en framtid av uppluckrade gränser, med en fast vetskap om att inga klockor någonsin kan vridas tillbaka. Vi är inte rädda. Vi är inte rädda.

Jag ringer mina bröder och viskar: Okej. Jag erkänner. Jag är rädd. Jag är livrädd. Jag är rädd för att män som skjuter föräldrar genom lägenhetsfönster i Malmö beskrivs som ensamma galningar och inte som en del av ett större högerextremt nätverk. Jag är rädd för att ingen minns rasister som tänder eld på antirasistiskt engagerade familjers lägenheter i Högdalen. Jag är rädd för nazister i Salem och islamister på Drottninggatan och fascister i vår riksdag. Men mest av allt är jag rädd för att historien ständigt tycks upprepa sig, för att vi aldrig verkar lära oss, för att alla tecken tyder på att vår feghet och rädsla för det så kallat annorlunda är så djupt rotad att vi aldrig kommer kunna besegra den.

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak ikväll. Jag kom på tunnelbanan och fick syn på en väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinasjal.

Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild.